Efter ett så här långt avbrott känns det nästan lite läskigt att skriva igen. Jag börjar tro att jag har glömt hur man skriver, att det ska bli lite hoppigt och skumpigt i början precis som när man inte kört bil under en lång tid. Man har det i ryggraden men det känns ändå lite ovant och skrämmande och det tar en stund innan man kommit in i det igen och kan köra mjukt och fint. Nåväl, den senaste tiden har det varit ganska skumpigt i största allmänhet och då menar jag inte bara kullerstenen utanför nya lägenheten. Det har varit fullt upp med flytt, jobb och träning. Det dåliga samvetet över att jag inte hinner med att höra av mig till alla jag tänkt växer sig större och plötsligt känns det som lumpen lurar alldeles runt knuten och det är så mycket jag vill hinna med innan. För att hinna med allt väsentligt har jag fått prioritera bort en del saker, som bloggen. Nu känns det som det äntligen har lugnat sig en smula och med lite tur så kan jag kanske komma igång igen och berätta om den nya tillvaron i gamla stan och annat som kommer i min väg.
