Julstämningen smyger sig på..

När allt bromsas en stund har man tid med allt man ändå inte orkar göra

Vi skulle bara till affären. Eftersom jag är en lat natur bestämde jag att bilen var ett bra sätt att ta sig dit och självklart skyllde jag mitt lata val på att det kunde bli tungt att bära kassarna tillbaka till lägenheten efteråt. Hur dålig ursäkt det än kan tyckas vara så övertygade jag min kära syster så vi begav oss ut genom dörren och över bakgården med bilen som mål.

Ute på gatan kom den första stämningsdödaren. Där stod den gamle trogne peugeoten så fint parkerad, tyvärr ca 5 meter fel. På vindrutan satt det en lapp av det slag man helst skulle slippa. Något lättad över att det inte var jag som parkerat bilen kunde jag inte låta bli att skratta lite i smyg, jag kan komma på många andra saker jag hellre lägger 600 kr på än en parkeringsbot.
Jag borde aldrig ha skrattat. Det är nog sant som dom säger att "skrattar bäst som skrattar sist", för vi kom inte längre än kanske 500 meter med min lilla röda pärla så hördes det en oroväckande smäll någonstans från bilens inre. Jag parkerade bilen i första bästa parkeringsruta för att undersöka saken närmare men utifrån sett såg allt normalt ut. Jag tyckte att jag hade hört ett skrapande ljud precis efter smällen så jag tänkte att om jag kör lite till så hör jag ju om något är fel så jag tryckte ner rumpan i förarsätet igen och startade motorn. Jag la i backen och började backa- eller rättare sagt, jag försökte backa. Det gick utmärkt ett par centimeter bakåt, men där tog det tvärt stopp och jag kom inte längre. I ett kort ögonblick trodde jag nästan att jag backat över någons hund innan jag insåg jag att det var höger bakhjul som låst sig. Där satt jag med bilen fast i en parkeringsruta och med tunga matkassar som jag trots min lathet tvingades bära hem efter ytterligare några hopplösa försök att få ut bilen.

Efter att i några minuter ha förbannat alla högre makter sansade jag mig tillräckligt för att ringa en vän för hjälp med att forsla bort bilfanskapet. Nu sitter jag här fast utan bil i någon vecka och aldrig har jag varit så sugen på att ta bilen och åka någonstans.

Det man inte ser har man inte ont av

Igår upptäckte jag att vi har ytterligare en lampa till i köket, över den bänken som micron står på. Efter att ha tänt lampan insåg jag ganska snabbt att lite lagom skumt ljus är bästa sättet att inbilla sig att man har det rent hemma. Plötsligt föreföll sig köket inte fullt så rent som innan utan snarare riktigt snuskigt, micron syntes knappt bakom alla flottiga fingeravtryck och utmed kanterna på bänken låg det torra smulor från gud vet när. En blick på den flammiga vattenkokaren fick mig tillslut att släcka lampan och försöka förtränga denna otrevliga upptäckt. Med tanke på att lägenheten ligger på en bakgård och därför är ganska mörk (eller mysig som jag föredrar att kalla den) så vet man aldrig vad man skulle hitta om man fixade ordentligt ljus. Jag fruktar att vi under soffan har en hel armé av dammråttor som kalasar på gamla chilinötter, avrivna naglar och annat smått och gott som man slänger omkring sig under tv-tittandet. Vad som döljs i den långhåriga mattan vågar jag inte ens tänka på, jag har dock mina aningar om att den egentligen inte alls är någon matta utan någon oidentifierbar varelse som släpats in.

Det är allt bra skönt med adventstider. Man får börja pynta och äta lussekatter, det är äntligen lite minusgrader ute..men framför allt- det är mörkt och jag kan gå runt och inbilla mig att jag har ett rent hem så jag slipper städa, trots att jag egentligen vet att jag bor i ett inferno av damm, smuts och säkerligen ett och annat smådjur.

Och så börjar det rulla igen så sakterliga..

Efter ett så här långt avbrott känns det nästan lite läskigt att skriva igen. Jag börjar tro att jag har glömt hur man skriver, att det ska bli lite hoppigt och skumpigt i början precis som när man inte kört bil under en lång tid. Man har det i ryggraden men det känns ändå lite ovant och skrämmande och det tar en stund innan man kommit in i det igen och kan köra mjukt och fint. Nåväl, den senaste tiden har det varit ganska skumpigt i största allmänhet och då menar jag inte bara kullerstenen utanför nya lägenheten. Det har varit fullt upp med flytt, jobb och träning. Det dåliga samvetet över att jag inte hinner med att höra av mig till alla jag tänkt växer sig större och plötsligt känns det som lumpen lurar alldeles runt knuten och det är så mycket jag vill hinna med innan. För att hinna med allt väsentligt har jag fått prioritera bort en del saker, som bloggen. Nu känns det som det äntligen har lugnat sig en smula och med lite tur så kan jag kanske komma igång igen och berätta om den nya tillvaron i gamla stan och annat som kommer i min väg.

Isårstid

Ja, som ni märkt har det legat på is här ett tag. För mycket att göra och dålig inspiration skulle man kunna kalla detta avbrott för. Men det kommer förr eller senare kan jag lova. Inom kort.

R.I.P Kurt

Det fasansfulla har hänt. Jag har hittat min kära flugsambo död på golvet i garderoben. Vad som hände? Ja det undrar jag med...
Undrade just vart han höll hus då jag inte sett honom på hela eftermiddagen, innan bion fick jag svaret. Där på golvet bredvid tvätthögen låg han död och något platt. Vad jag vet har jag inte trampat på honom eller klämt honom i dörren så jag misstänker att det var hjärtesorg över min flytt som tog kål på honom (Såvida det inte var stanken av mina gamla svettiga kläder). Faktum är att det känns lite ensamt trots den korta bekantskapen, man vänjer sig fort vid sällskapet av en fluga som gungar på fläktsnöret när man kollar på tv om kvällen.
Jag hoppas han har det bra i paradiset. (Som för honom kanske är en gödselstack?)
Tack Kurt för den här tiden!

Flugan

Under dom senaste två månaderna har jag fått ett husdjur, han är billig i drift och tar inte mycket plats. I början tänkte jag inte så mycket på honom mer än när han satte sig på tv-rutan under pågånde avsnitt av Greys´s Anatomy, mitt i ansiktet på snygga doktorn. Jag suckade och viftade bort honom. Efter någon vecka insåg jag att han fortfarande var kvar, han verkade ha gjort snöret i takfläkten till sitt hem och såg inte ut att ha några som helst planer på att flytta inom den närmsta tiden. Jag gav honom namnet Kurt och lät honom bo kvar, jag har bara inte hjärta att köra ut honom i den kalla hösten och den stundande vintern. Faktum är att han är ganska trevligt sällskap, han sitter där på sitt fläktsnöre och säger inte mycket. Skötsam är han, efter att jag viftat bort honom från Greys första gången har han aldrig nånsin försökt sig på att belägra tvn igen. Han surrar aldrig runt huvudet när man ska sova och han lämnar inte bajsfläckar på dom vita väggarna. I nästa vecka flyttar jag ut och ägaren till lägenheten flyttar in igen, jag hoppas verkligen att han inte gör som dom flesta gör när dom ser en fluga- rullar ihop en tidning och drämmer till.

Skitsnack..

..var det helt klart. Eller så har jag sovit bort det snöblandade blasket för nu är det bara blask. Typiskt.

Är det sant som dom säger?

...att det är snö på ingång över Skaraborg? Om så fallet är så kommer jag skutta runt i någon sorts fånig glädjedans och fånga snö på tungan. En försmak av den underbara vintern skadar inte även om jag inte har fått nog av hösten än.

Invanda vanor

Varje dag på jobbet möter jag olika sorters personligheter, minst sagt bestämda damer med invanda vanor som är praktiskt taget omöjliga att ändra på. Skulle jag mot all förmodan göra ett försök att bara ändra en liten ynka detalj får jag fortare än kvickt veta att jag gjort fel och så är det bara att börja om. Med andra ord inställer jag mig i deras vanor och diskar glaset på precis det sättet som är rätt och ställer alltid dörren i den rätta vinkeln, allt för att spara tid och för att slippa lockas av att slänga en opassande kommentar då jag blir tillrättavisad.
Ibland är det lätt att störas av folks konstiga vanor trots att vi alla har våra egna vanor och ovanor. Själv kommer jag bli exakt som dessa tidigare nämnda damer.
Varje kväll när det är dags att bege sig mot sängen börjar min "gå och lägga mig-procedur", en minst sagt tidskrävande procedur. Det första jag gör är att stänga av datorn, sen tar jag vattenflaskan vid sängen och tar med in i badrummet (på vägen dit känner jag så att dörren är låst), kissar (självklart inte i flaskan utan i toan), tvättar av mig, borstar tänderna, fyller på vatten, känner så dörren är låst fast jag kände på den för max 5 minuter sen, kollar så att både toadörr och garderobsdörr är stängda, ställer vattnet vid sängen och placerar även fjärrkontroll och mobil inom räckhåll, kollar almanackan en sista gång..tillslut är jag redo att krypa ner och på något vis inbillar jag mig att jag sover bättre efter denna genomgång. Skulle jag glömma fylla på vatten så ligger jag vaken och stör mig på att jag inte har något vatten vid sängen och får tillslut gå upp för att åtgärda bristen...
Kanske är jag en galenpanna med konstiga kvällsvanor men om jag genomför allt pyssel om kvällen så vet jag att jag somnar gott och när jag vaknar halv tre på natten och är törstig så är det otroligt skönt att slippa kliva upp ur den varma, mjuka sängen och tända en obarmhärtigt ljus lampa för att ta ett glas vatten.

Svensk hjärna

Någon gång under min uppväxt fick jag en barbie i julklapp. Senare på kvällen satt jag och läste i ett häfte som hade följt med i kartongen då jag plötsligt fick se texten "Gå med i barbies fanclub!"
Förskräckt puffade jag på min äldre syster, pekade på texten och undrade hur dom kunde ha en djävulsklubb för barbie? Jag fick bara ett gapskratt till svar. Visste jag inte att det var engelska för "beundrarklubb"?

Nej, det visste jag inte för i min svenska hjärna var fan en svordom och inte en beundrare.

Dom där som gör mig till mig

Familj. Det är den vanliga benämningen på dom, men i mina ögon är dom mer en del av mig..den delen jag tycker bäst om hos mig själv. Familjen kan jag förlita mig på i alla lägen, dom stöttar mig i allt och hur mycket jag än tänker att jag hatar dom så älskar jag dom alltid hundra gånger mer när vredet väl har lagt sig. Det är dom som delvis har format mig till den jag är och kanske att inte alla är beredda att hålla med men jag är trots allt en sjuhelvetes bra kvinna.

Vänner. Jag har några få som jag tycker om, dom är inte jättemånga och har aldrig varit. Men dom som finns där uppskattar jag desto mer. Jag hoppas dom förstår att allt dom gör för mig betyder massor. Det är dom som ger dagen det där lilla extra och jag ska vara evigt lycklig över att det finns dom som tar av sin tid för att slösa den på mig.

Idioter. Dom jag kollar på och tänker "Gode Gud, skona mig från att bli som denna arma människa. Jag kanske inte alltid är den mest oskuldsfulla och perfekta men inte förtjänar jag väl att bli som den där? Amen"
Dom får mig helt enkelt att avstå från korkade val.

Förebilder. Dom finns egentligen i alla ovanstående grupper. Vänner och familj är självklara förebilder, där finns många pärlor att se upp till. Det finns dom med ambitioner, andra med livserfarenhet, smarta, roliga och helt enkelt perfekta på sitt eget vis.
Bland idioterna finns det faktiskt en del beundransvärda egenskaper att se upp till hur konstigt det än låter. Hur korkat det än kan tyckas att det är att springa naken genom stan så krävs det en hel del mod för att göra en sån sak, ett mod jag själv känner att jag ibland skulle behöva om än för andra ändamål. Inte heller bryr sig puckon om vad andra ska tycka och tänka, dom lever för dagen och bekymrar sig inte i onödan- en egenskap jag till stor del äger. Kanhända är jag till viss del en idiot, men innan ni dömer mig- glöm inte att många av er som läser är en av dom som gjort mig till den jag är.

Vuxenpoäng till mig!

Efter en del velande hittade jag den. Den perfekta klockan. Att den visade sig vara billig också var ren tur,man bugar och bockar.

Garderob? jag trodde det var en soptipp..

Nu har jag gjort det igen, jag har "städat". Dvs jag har tagit allt, och då menar jag verkligen ALLT som ligger och skräpar på golvet i lägenheten och mosat in i garderoben. Man får bara hoppas att ingen får för sig att öppna garderobsdörren för då begravs man troligen i en härlig blandning av smutskläder, återvinning, rengöringsmedel och annat smått och gott. Idag återstår bara den riktiga städningen, dvs riva ut allt ur garderoben och städa även där..det kan nog ta sin lilla tid.

Dags att köpa ny kyl kanske?

Jag tyckte väl allt att det gick lite trögt att få in grönsakslådan i kylen. Här är svaret på varför, en stor isklump. Jag trodde isen hörde hemma i frysen men tydligen inte. Inte undra på att det är frost i löken..

Anledning att vara lycklig

Nu är den äntligen här. Hösten, denna efterlängtade årstid då allt vissnar för sen blomma upp i vår igen med nya krafter. Det är tiden då man kan krypa ner i soffan under en filt med en balja te och en bra bok, man kan tända ljus och bara njuta av den vackra färgglada naturen utanför fönstret. Det är också en tid för förändring, i mitt fall är det en förändring av mina träningsvanor som står högst upp på att göra- listan. Det är på tiden att jag tar tag i konditionen på allvar,den där konditionen som jag har slarvat ganska rejält med under både våren och sommaren. I helgen insåg jag på allvar hur illa det var och nu har jag fyra månader på mig att reparera skadan och komma i form igen innan jag kliver i dom gröna kläderna. Jag tillhör inte dom som tränar inför badsäsongen då jag anser att jag är snygg i bikini oavsett, på vintern är det kallt och halt och ibland har man helt enkelt hundra ursäkter för att inte träna. Just nu har jag snarare hundra anledningar till att träna och jag känner mig motiverad trots att det tar emot. Jag ser helt enkelt fram emot att få se bättring och hösten är trots allt den allra bästa årstiden för träning.

Varning för följande bilder

I fädrens spår för framtids segrar

I helgen bar det av till Dalarna, en vandring längs med Vasaloppsleden stod på schemat och det var två taggade systrar som framåt fredag kväll anlände till Sälen. För att slippa sätta upp tältet i mörker och regn bestämde vi oss för att spendera en natt i bilen innan vi påbörjade vår vandring, ett beslut vi morgonen efter kunde ifrågasätta många gånger om. Vi insåg ganska snart att sova utan sovsäck i en bil som inte är igång snabbt blir ganska kallt och efter ett par timmar var det så kallt att vi fick ställa bilen på tomgång en stund för att inte frysa ihjäl. Detta upprepades tre gånger under nattens gång och på morgonen var vi så långt ifrån utvilade man kunde bli.
Efter att på lördag morgon fixat en karta över vandringsleden begav vi oss till Berga By för start, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. Det började bra trots den kraftiga och omtalade tvåkilometers-stigningen i starten, jobbigt var det men jag tröstade mig med att resten av vägen förmodligen skulle vara mer plan. Det skulle visa sig att jag hade ack så fel.

Efter stigningen kom sumpmarkerna, milslånga myrmarker som var rejält översvärmade efter en regnig sensommar. Det låg spångar utlagda för att man inte skulle sjunka ner i dyn men med 15 kilos packning på ryggen blir man ganska tung och vi sjönk ner ganska rejält ändå. Regnet bidrog även till att spångarna blev hala som is att gå på och risken att plumsa ner i mosshavet var överhängande. Efter några kilometer hade det unkna vattnet redan letat sig över kängskaften och jag bar runt på två mobila fotbad som framkallade fina plaskljud för varje steg jag tog. Än så länge var humöret inte helt i bott, lite blöta fötter har ingen dött av och att det duggade konstant kvittade för jag var ändå genomblöt upp till vaderna så värre kunde det inte bli. Det visade sig att jag hade fel- igen. När mossmarkerna äntligen avtog började det dyka upp mängder av småkullar likt en berg- och dalbana, backar som emellanåt var så branta att man fick ta tag i marken för att inte välta bakåt och bli liggandes på rygg som en skalbagge. När man äntligen kommit upp var det lika brant nedför och det ständiga regnandet gjorde det oroväckande likt en störtloppsbacke och man fick maska sig ner för att undvika att åka kana över stenar och rötter. Väl nere började det om med en ny kulle och så höll det på i ett par kilometer tills jag började få skoskav av den bökiga terrängen.
Efter tre timmars vandring tog vi en välförtjänt lunchpaus för att få krafterna åter och jag passade på att plåstra om mina ömma hälar innan det gick hål på dom. Innan vi fortsatte tog jag en kik in på torrdasset och bestämde att jag hellre smäller ner rumpan i blött lingonris än sätter mig över ett illastinkande hål i en mörk trähytt. Jag drog ner byxorna men hann inte börja kissa förän det dök upp en bil på vägen en bit bort, avsaknaden av träd gjorde att jag inte direkt blev osynlig i min knallröda regnjacka. Jag for upp och gjorde ett desperat försök att dra upp tre lager regnfuktiga byxor så fort som möjligt med resultatet att dom två understa byxorna fastnade halvvägs upp på låret medan regnbyxorna hamnade närmare armhålorna än midjan. Med min vanliga tur stannade bilsemestrarna strax intill för att kolla kartan och jag fick snällt hänga på mig min väska och vandra vidare som en pingvin med regnbyxorna klistrandes mot rumpan. Så fort vi kommit utom synhåll stannade jag för att rätta till denna obekväma beklädnad med en gapskrattande syster som publik.
På något vis lyckades vi ta oss till Mångsbodarna denna dag, varje steg sögs liksom fast i mossan och flertalet gånger fick man vada sig fram bland leriga marker som skulle kunna jämföras med kohagarna hemma. Irritationen växte för varje ny myrmark vi kom till och jag började frukta att det aldrig skulle bli bättring och att jag skulle återvända hem med en svampodling mellan tårna som följd av konstant genomblöta fötter. Konstiga spår på marken fick mig att nervöst kolla mig omkring efter håriga bestar bland tallarna och när jag tyckte att stigen som snarare var en bäck aldrig verkade ta slut så fick jag en okontrollerad lust att skrika rätt ut vilket jag också gjorde. Trötta och ganska blöta smällde vi upp tältet på en gräsplätt, fixade lite kvällsmat och kröp in i tältet för natten samtidigt som det återigen började droppa från himlen.
Nästa morgon vakande vi i ett inferno av sniglar, hela utsidan av tältduken var nerlusad av små slemmiga korvar som krälade runt och efterlämnade slemränder på såväl kläder och skor som låg i förtältet. Efter en näringsrik frukost bestående av bröd med mjukost packade vi ihop vårat läger, skakade tältet så det regnade sniglar åt alla håll och vandrade vidare, fortfarande i mulet väder.
Nu blev terrängen lite bättre, ett storslaget skogslandskap bredde ut sig och humöret var på topp trots en och annan regnskur som så småningom skingrade sig för att släppa fram en efterlängtad sol. När skorna äntligen började torka och jag kände mig odödlig kom den första översvärmade ån, här fanns inga spångar att gå på och det var bara att kavla upp byxbenen och vada ut i det svarta vattnet som visade sig gå upp till knäna. För andra gången på två dagar var det mer vatten än svett i skorna och nu kände jag hur dagen som börjat så bra gick utför efter bara 4 kilometer. Bara en kort stund senare kom den andra översvärmade ån och efter en närmare titt insåg vi att man skulle bli tvungen att i princip simma över. Istället fick vi ta oss ut på den stora vägen för att sedan ta oss tillbaka i på leden som nu verkade rätta till sig och bli gångbar. Så småningom kom det en ganska lång sträcka längs med själva vasaloppsspåret, hyfsat lättgången barkmark med konstant lutning uppåt. Jag kan inte fatta hur det kan gå så mycket uppför utan att nånsin gå nedför och jag kan ännu mindre begripa hur någon kan vara dum nog att vilja åka skidor uppför alla dessa backar.
Vi stannade i Risberg för lunch och när vi efter någon timme började vandra igen var det som att mina fötter sa stopp, för varje steg kändes det som att fötterna skulle gå i tusen bitar men jag försökte hålla jämna steg med Evelina och traskade snällt på gnällandes som en treåring. Milen mellan Risberg och Evertsberg kändes evighetslång och är ganska suddig, jag hade mest ont och någonstans på mitten fick jag ett smärre utbrott som skrämde vettet ur min stackars syster som var övertygad om att jag nu hade förlorat förståndet helt. Hon anar inte hur rätt hon hade. Väl framme vid Evertsberg satte jag mig på en bänk för att inte resa mig mer den dagen mer än för att ta mig till vandrarhemmet, fötterna var stumma av smärta och efter en riktig hemlagad måltid från vandrarhemmets restaurang tog jag av mig dom genomvåta strumporna för att mötas av en mindre vacker syn. Den högra hälen var alldeles varig och infekterad och att fortsätta vandringen var uteslutet. Jag fick svälja min stolthet och dagen efter ta bussen tillbaka till starten där bilen stod parkerad. Inte nog med misslyckandet, jag kunde inte heller få på mig skon på högerfoten och fick därför trä en plastpåse över foten och halta mig fram likt ringaren i Notre Dame dom 500 metrarana det var från busshållplatsen till bilen medan trafikanter passerade och stirrade ögonen ur sig. På kvällen var vi tillbaka i underbara skaraborg som är fritt från myrmarker och hälen hade svullnat upp till dubbel storlek. Jag har nästan lyckats släppa att jag inte kom i mål men det tog några dagar och mycket bitterhet för att glömma denna fruktansvärda vandring. Tidigare förknippade jag Dalarna med dalahästar, målningar och söta stugor..numera är min syn på Dalarna förstörd för all framtid. Jävla Gustav Vasa.

Just nu hatar jag Dalarna en smula..

I morgon får ni veta varför.

Dålig produktion

Här har det stått bra stilla ett tag. Egentligen finns det ingen vettig förklaring till varför mer än att jag inte har kommit på något att skriva. Livet rullar på och det händer liksom inget spännande som är värt att skriva om helt enkelt. Man jobbar, plockar svamp, tränar, kollar film, äter, sover, tränar, läser, plockar ännu mera svamp, plockar blåbär, städar, tränar, tvättar, jobbar...ja, ni hör ju själva hur dödligt tråkigt och ointressant det låter. Jag tror det brukar kallas för att leva och jag är tacksam för att jag får göra det även om det är totalt ointressant att läsa om.

Men misströsta inte, om en eller ett par veckor kommer det skriverier från min och Evelinas planerade vandring i Gustav Vasa-land. Bilder och tankar kring denna efterlängtade semester utlovas!

Idag stod han där igen och smög i sitt fönster

Det är grannen jag pratar om, den konstiga av dom. Han som alltid sitter i sitt fönster och glor på alla som passerar. Han satt mitt i fönstret när jag svängde in på grusplanen för att parkera tidigare idag och jag kände en lätt obahagskänsla bara av åsynen av denna underliga man. När jag sekunderna senare klev ur bilen hade han flyttat sig så han satt halvt skymd bakom väggen, där satt han gömd i sin lägenhet och stirrade rakt på mig när jag gick mot ingången medan jag kände obehagskänslorna växa sig större. Jag vågar aldrig kolla åt sidan när jag passerar hans fönster för jag vet att i nio fall av tio står han där och smyger med sin psykblick, denne obehagliga person som jag är övertygad om har en hel drös med gamla skelett i sin garderob. Det konstiga är att man aldrig ser honom utanför sitt hem, han sitter bara där vid sitt fönster och stirrar. Man kan ju tycka att han borde behöva köpa lite mat emellanåt men under det året jag har bott här har jag aldrig sett hans otäcka tryne utanför den dörr som leder till hans lägenhet. Visste jag inte bättre skulle jag tro att det var en uppstoppad gubbe som satt där i fönstret dag ut och dag in.

Äntligen!..

..har skattepengarna trillat in som ett välbehövligt klirr i kassan. Nu kan jag äntligen bege mig till frissan och trolla fram en frisyr igen utan att få skuldkänslor, men dom leopardmönstrade gummistövlarna får allt vänta ett tag till, har jag tur så är dom snart slut i min storlek så slipper jag köpa dom. Då är det bättre jag lägger undan lite besparingar till framtiden och så kan ju mor o far få en slant som täcker skatten för den lilla röda som det faktiskt är enbart jag som kör.

En sommarkväll att minnas

I eftermiddag kom Ellinor på besök i vackra Mariestad. Vi hade inte planerat något direkt utan begav oss ut på en skön promenad i sommarvärmen,en promenad ner till sjön för att upptäcka att vi var badsugna. På väg hem för att hämta badkläder stannade vi till i hamnen för goda baguetter med räkröra, hemmagjort klet som smakade underbart. Väl nere vid sjön igen började jag ångra mig angående badet, vattnet var inte så varmt som man kunde önska och att solen värmde huden gjorde det inte lättare att våga klivet ut i vad som kändes som en isvak. Men skam den som ger sig, efter tio minuters fegande simmade jag ut likt en frustande och flåsande ko för att upptäcka att det trots allt inte var så farligt kallt. Efter badet bestämde vi oss för ett nytt besök i hamnen, den här gången för glass. Det var här, vid det andra hamnbesöket alla underhållande människor började dyka upp. Vi ställde oss i glasskön för att efter en kort stund få en haltande gammal småländsk tant på halsen. Hon nästan sprang fram mot kön gnällandes på ful småländska att "Jag haaar så svårt att stååå en längre tid" i hopp om att kön skulle skingra sig. Kön förblev oförändrad. Tanten: "Jaaaeee, jag veeet inte..VAR inte det här min plats?"
Jag kollade på henne och svarade att "Du stod vid tidningstället när vi kom så det tror jag inte"
Tanten: "Jahaaa, ja jag försöker inte tränga mig före..jag har bara lite dåålig koll iblaand."

När tanten gnällt färdigt tog mannen framför oss i kön ton, en man i 30-års åldern tillsammans med sin lilla son vänder sig om och frågar helt spontant "Ska jag bjuda er på glass flickor?"
Förvånade över detta plötsliga men artiga utfall tackar vi artigt nej i samma stund som vi hör tanten gnälla bak i kön: "Meen vaad har har gjort med hååret?" Hon syftar på mannens son som har ett mönster rakat bak i nacken. "Är det modeeernt att se ut så?" Ingen svarar men man hör ett fniss genom kön. Att hon inte orkar stå en längre tid har hon visst redan glömt.

Senare när jag följde Ellinor till bussen kom det fram en man, vinglandes och med en stank av öl..inte den svaga öllukten hos en fredagsfirare utan en skarp stickande lukt av många års ölande på en bänk. Han ställde sig framför oss och kollade ett bra tag, sedan öppnade han munnen och sluddrade fram "Jag vet vad ni tänker och jag ska snart gå..men jag vill bara säga en sak till er först!" Efter en minuts upprepande får han tillslut fram "Jag tycker, djupt ifrån mitt hjärta..att ni..ni har himla fin solbränna" Efter ytterliggare sludder om bruna ögon och bra hud vinglade han vidare och ropade: "Knarka inte för mycket, ni har inga synliga stickmärken..det är bra!"

12:34:56 7/8- 09

Idag infaller en historisk tidpunkt. Vem det är som har tid att sitta och komma på en sån sak vet jag inte men lite roligt är det trots allt. Tydligen ska det vara läge att fokusera på sina drömmar och mål just detta klockslaget då det ger tur, men det hänger på sekunden så pass på!

Gammelfarmor

När det var garderobstäd i Äskekärr för ett par veckor sen dök min älskade kanin upp, jag blev otroligt glad då jag bara några dagar tidigare funderat över vart den tagit vägen och dragit slutsatsen att den av misstag blivit slängd. Från början är det en gammal parfymflaska som tillhörde min kära gammelfarmor Anna, även kallad Gammor. Anna måste varit en av dom raraste tanterna på denna jord och när hon gick bort var det just den här glaskaninen med guldhuvud jag desperat ville ha, den som stod på kryddhyllan i köket där man alltid blev bjuden på hembakta skorpor. Idag är den sliten och egentligen inte mycket att ha, men om man skruvar av korken som utgörs av huvudet på kaninen så finns där än idag parfymlukt kvar och att slänga den vore som att slänga bort en del av Gammor.

Mjölksur

Gissa om jag blev grinig när jag kom till jobbet i morse och insåg att någon/några hade sörplat i sig min halvliter med mjölk jag lämnat i personalrummets kyl med tanken att kunna ha till mina flingor på frukostrasten idag. Jag kan acceptera att någon tar en skvätt i kaffet men när varenda jävel ska i och slaska i min mjölk så den tar slut så tar också mitt tålamod slut. Jag tänker inte betala för deras kaffe med mjölk- knarkande och om man nu vet att man dricker kaffe med mjölk 3 ggr om dagen så får man väl köpa med sig en egen mjölkliter och ställa där istället för att snylta på andra. På grund av detta fick jag äta torra flingor utan mjölk till frukost idag. Tack så hemkt mycket, hoppas kaffet smakade bra.

Idag kunde man skymta lite sol mellan molnen.

Och jag och Eve passade på att ta en glass i hamnen, det blåste halvt storm som framkallade gåshud men man måste ju passa på att ta vara på solen när den äntligen vågar sig fram då man är ledig. Glassen smälte ju inte bort iallafall.

Alltid tillgänglig

I samma stund som mobiltelefoner och internet spred sig explosionartat över världen så slutade privatliv att existera. Jag förnekar inte att jag ibland är något fastklistrad vid både min dator och min mobil, på något vis känns det tryggt att alltid vara kontaktbar. Skulle jag drabbas av plötsligt brutet ben i skogen kan jag alltid ringa någon som kan komma och plocka upp mig och skulle jag ha fruktansvärt tråkigt någon dag så kan jag roa mig med att skriva lite strunt på nätet. Som timvikarie blir man dessuotom beroende av sin mobil vare sig man vill eller ej, för dom gångerna man lämnar mobilen hemma så kan man ge sig fan på att dom ringer för att erbjuda jobb man faktiskt behöver.
Vissa dagar är mobilen bara ett stressmomnent, den ringer hela tiden- när man sitter på toa, när man kör bil, när man jobbar. Oftast är det inget viktigt utan mer frågor som "när kommer du? är du på väg? har du fixat det där än?är du klar med det här?"
Jag är själv dålig på att höra av mig till folk, kan ibland tycka att det är skönt att slippa bry mig, att få vara lite okontaktbar emellanåt- få lite andrum mellan alla måsten. Tyvärr är jag lika dålig på att låta bli att svara på sms då jag är rädd att någon ska ta illa upp.
Nu menar jag självklart inte att jag inte tycker om att få sms, jag tycker det är väldigt trevligt att få ett sms då och då från någon som undrar hur man har det och om man ska med ut och ta en kaffe, men när man blir bombad med sms från tre olika håll från vänner och bekanta som försöker planera något vill man tillslut bara skita i allt och stänga av mobilen så det blir tyst.

I sommar när jag har schema att jobba efter har jag börjat lämna mobilen hemma alltmer. Jag njuter av att slippa vara beroende av den pga jobb och faktum är att jag saknar den inte. Det är ett stressmoment mindre att slippa svara på alla meningslösa sms, är det något akut kan jag ändå inte fixa det direkt eftersom jag jobbar och allt annat kan vänta tills jag har slutat och kommit hem. Nu gäller det bara att få alla att förstå detta så man inte får massa oroliga samtal från dom som tror att det hänt något eftersom jag inte svarar i mobilen..

Korkad kräkfobi och galna damer utan trafikvett

Helgen som bara gick bjöd på mycket kul, det blir lätt så när man vet att man är ledig en helg för man planerar in en månads sysselsättningar på ynka två och en halv dagar. Det började fredag kväll med inflyttningsfest i sällskap av glada vänner, vin och falsk allsång (och slutade antagligen med omedelbar vräkning av dom nyinflyttade). Lördag förmiddag bar det av till Äskekärr för saftkokning, blandsaften blev riktigt bra och när den var klar var jag så upp i varv att jag följde med familjen ut i skogen för lite svampplockning av bara farten. Det finns inget så avkopplande som att traska runt i skogen i jakt på kantareller med fågelkvitter som bakgrundsmusik, faktum är att dom nästan är roligare att plocka än att äta.
Till kvällen var det dags för nästa fest- den här gången födelsedagsfest. Jag lämnade vinet hemma och ägnade kvällen åt att studera hur folk omkring mig blev fullare och fullare, 20 över elva tyckte jag att jag sett nog av öldrickande människor och när starkspriten kom fram sa jag hej då och åkte hem till sängen.

Efter ett par timmar vaknade jag av ett fruktansvärt illamående, med tanke på min kräkfobi låg jag som förstenad då jag anade att om jag rörde på mig så skulle jag få torka golvet. Efter 40 minuter av kallsvett och skakningar lyckades jag kväva illamåendet med en svidande mage som resultat. Såhär i efterhand undrar jag fortfarande varför jag är så förbannat dum varje gång men är man obotligt rädd för spyor så är man. Jag tycker väl helt enkelt att maten ska in i munnen och ut i rumpan- allt annat känns fel och snuskigt, tänk själv om man åt med rumpan och bajsade med munnen, alla fisar skulle lukta rap och tvärtom och fina middagar skulle inte existera. Hur det skulle vara att kyssas ska vi inte ens gå in på..
Halv sex nästa morgon ringde klockan och jag pallrade mig upp- trött, grinig och allmänt hängig. Tidigare i veckan hade vi planerat in en resa till Ullared och för att vara där till öppningsdags är det tidig morgon som gäller. På Ge- Kås trängs man bland tusentals ivriga tanter med suckande män och gråtande barn, jag är nästan beredd att hålla med om att dom saknar trafikvett som farsgubben något irriterat uttryckte det efter att ha blivit påkörd av för många kundvagnar. I ett varuhus existerar ingen högerregel och det finns inga parkeringsvakter som bötfäller felparkerade tanter med tillhörande vagnar. Bland billiga varor är det djungelns lag som gäller och man skulle nästan kunna tro att man fick rabatt efter hur många hälsenor man kapat med kundvagnen. Efter ett tag kände jag febern komma krypande och plötsligt fick jag en känsla av att befinna mig i en gigantisk mysrtack, full av pissmyror kånkandes på sina fynd. Två timmar senare befann jag mig åter på parkeringen med en kasse mestadels andvändbara saker, ett huvud som kändes sprängfärdigt och en kropp som värkte i varenda vrå. Jag tog en ipren, lutade mig tillbaka i bilen och somnade.
Senare när jag slog upp ögonen befann vi oss i Ugglarp, underbara västkusten bredde ut sig för min syn och febern hade skingrats för stunden. När vi klev ur bilen möttes vi av en doft av salt strand och lite senare av en släkting med tillhörande hund.
På något vis kom vi även hem till Skaraborg denna dag, mestadelen av hemresan sov jag eller morrade irriterat om att jag ville hem och att jag var trött på att sitta ihopknycklad i baksätet på bilen..
Tyvärr har jag inga bilder varken från saftkok eller västkusten, men en bild på en festfin Evelina på väg till inflyttnigsfesten är inte fy skam det heller.

Vart tog helgen vägen?

I morgon, när febern har lagt sig och det har slutat susa i huvudet ska jag berätta om min lediga helg. Helgen som bara gick och aldrig stannade upp.

Schyssta lökar..

Efter att ha sett en gubbe med enorma svettfläckar under armarna kom jag till insikt om att uttrycket "schyssta lökar" kan ha dubbel betydelse.

Och så undrar folk varför vi kallar dom för dumma och drar dåliga skämt om dom?..

Mordgåtan.

I morse vaknade jag av sirener utanför lägenheten. Efter att ha varit på festival halva natten var jag för trött för att ens fundera över vad det berodde på, tänkte att det var väl någon stackars farbror med kärlkramp och somnade snabbt om. Någon timme senare vaknade jag av att min syster sa "Moa, det står polisbilar utanför här och dom går runt med hundar". Yrvaken stapplade jag upp med håret på ända för att kolla mellan persiennerna likt en gammal nyfiken tant bakom sin spetsgardin. Efter ett tag insåg vi att dom hade spärrat av trappuppgången bredvid och området runtom, flertalet poliser gick runt och stirrade ner i vägen som om dom letade efter något. För fega för att fråga vad som hänt åt vi frukost med spektaklet utanför som underhållning. Senare under en promenad såg vi att även delar av tågstationen var avspärrad och nyfikenheten växte sig om möjligt ännu större. Efter ett par timmar fick vi svaret via radion, en man i 51-års åldern hade hittats död i sin lägenhet och man misstänkte mord. Mord? I Mariestad? Så nära min bostad? Skvallermolekylerna i kroppen vaknade till liv, gottade sig och frodades. Samtidigt kändes den mörka trappuppgången plötsligt mycket mera hotfull och ett öppet fönster mindre lockande. Nu råkar jag veta att den mördade var en hederlig gammal parkbänksnötare och eftersom jag inte umgås i dom kretsarna så kan jag antagligen vara lugn, men lite spännande är det trots allt. Inte nog med att sommaren är fullspäckad av mordserier, nu har vi i Mariestad även en egen mordgåta att lösa. Visst är det trevligt när det händer saker men jag hade i ärlighetens namn föredragit någon roligare tillställnig för är man inte mörkrädd så blir man väl. Antalet gånger jag har kollat så att dörren är låst ikväll går inte räkna på en hand...