Dom där som gör mig till mig

Familj. Det är den vanliga benämningen på dom, men i mina ögon är dom mer en del av mig..den delen jag tycker bäst om hos mig själv. Familjen kan jag förlita mig på i alla lägen, dom stöttar mig i allt och hur mycket jag än tänker att jag hatar dom så älskar jag dom alltid hundra gånger mer när vredet väl har lagt sig. Det är dom som delvis har format mig till den jag är och kanske att inte alla är beredda att hålla med men jag är trots allt en sjuhelvetes bra kvinna.

Vänner. Jag har några få som jag tycker om, dom är inte jättemånga och har aldrig varit. Men dom som finns där uppskattar jag desto mer. Jag hoppas dom förstår att allt dom gör för mig betyder massor. Det är dom som ger dagen det där lilla extra och jag ska vara evigt lycklig över att det finns dom som tar av sin tid för att slösa den på mig.

Idioter. Dom jag kollar på och tänker "Gode Gud, skona mig från att bli som denna arma människa. Jag kanske inte alltid är den mest oskuldsfulla och perfekta men inte förtjänar jag väl att bli som den där? Amen"
Dom får mig helt enkelt att avstå från korkade val.

Förebilder. Dom finns egentligen i alla ovanstående grupper. Vänner och familj är självklara förebilder, där finns många pärlor att se upp till. Det finns dom med ambitioner, andra med livserfarenhet, smarta, roliga och helt enkelt perfekta på sitt eget vis.
Bland idioterna finns det faktiskt en del beundransvärda egenskaper att se upp till hur konstigt det än låter. Hur korkat det än kan tyckas att det är att springa naken genom stan så krävs det en hel del mod för att göra en sån sak, ett mod jag själv känner att jag ibland skulle behöva om än för andra ändamål. Inte heller bryr sig puckon om vad andra ska tycka och tänka, dom lever för dagen och bekymrar sig inte i onödan- en egenskap jag till stor del äger. Kanhända är jag till viss del en idiot, men innan ni dömer mig- glöm inte att många av er som läser är en av dom som gjort mig till den jag är.

Vuxenpoäng till mig!

Efter en del velande hittade jag den. Den perfekta klockan. Att den visade sig vara billig också var ren tur,man bugar och bockar.

Garderob? jag trodde det var en soptipp..

Nu har jag gjort det igen, jag har "städat". Dvs jag har tagit allt, och då menar jag verkligen ALLT som ligger och skräpar på golvet i lägenheten och mosat in i garderoben. Man får bara hoppas att ingen får för sig att öppna garderobsdörren för då begravs man troligen i en härlig blandning av smutskläder, återvinning, rengöringsmedel och annat smått och gott. Idag återstår bara den riktiga städningen, dvs riva ut allt ur garderoben och städa även där..det kan nog ta sin lilla tid.

Dags att köpa ny kyl kanske?

Jag tyckte väl allt att det gick lite trögt att få in grönsakslådan i kylen. Här är svaret på varför, en stor isklump. Jag trodde isen hörde hemma i frysen men tydligen inte. Inte undra på att det är frost i löken..

Anledning att vara lycklig

Nu är den äntligen här. Hösten, denna efterlängtade årstid då allt vissnar för sen blomma upp i vår igen med nya krafter. Det är tiden då man kan krypa ner i soffan under en filt med en balja te och en bra bok, man kan tända ljus och bara njuta av den vackra färgglada naturen utanför fönstret. Det är också en tid för förändring, i mitt fall är det en förändring av mina träningsvanor som står högst upp på att göra- listan. Det är på tiden att jag tar tag i konditionen på allvar,den där konditionen som jag har slarvat ganska rejält med under både våren och sommaren. I helgen insåg jag på allvar hur illa det var och nu har jag fyra månader på mig att reparera skadan och komma i form igen innan jag kliver i dom gröna kläderna. Jag tillhör inte dom som tränar inför badsäsongen då jag anser att jag är snygg i bikini oavsett, på vintern är det kallt och halt och ibland har man helt enkelt hundra ursäkter för att inte träna. Just nu har jag snarare hundra anledningar till att träna och jag känner mig motiverad trots att det tar emot. Jag ser helt enkelt fram emot att få se bättring och hösten är trots allt den allra bästa årstiden för träning.

Varning för följande bilder

I fädrens spår för framtids segrar

I helgen bar det av till Dalarna, en vandring längs med Vasaloppsleden stod på schemat och det var två taggade systrar som framåt fredag kväll anlände till Sälen. För att slippa sätta upp tältet i mörker och regn bestämde vi oss för att spendera en natt i bilen innan vi påbörjade vår vandring, ett beslut vi morgonen efter kunde ifrågasätta många gånger om. Vi insåg ganska snart att sova utan sovsäck i en bil som inte är igång snabbt blir ganska kallt och efter ett par timmar var det så kallt att vi fick ställa bilen på tomgång en stund för att inte frysa ihjäl. Detta upprepades tre gånger under nattens gång och på morgonen var vi så långt ifrån utvilade man kunde bli.
Efter att på lördag morgon fixat en karta över vandringsleden begav vi oss till Berga By för start, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. Det började bra trots den kraftiga och omtalade tvåkilometers-stigningen i starten, jobbigt var det men jag tröstade mig med att resten av vägen förmodligen skulle vara mer plan. Det skulle visa sig att jag hade ack så fel.

Efter stigningen kom sumpmarkerna, milslånga myrmarker som var rejält översvärmade efter en regnig sensommar. Det låg spångar utlagda för att man inte skulle sjunka ner i dyn men med 15 kilos packning på ryggen blir man ganska tung och vi sjönk ner ganska rejält ändå. Regnet bidrog även till att spångarna blev hala som is att gå på och risken att plumsa ner i mosshavet var överhängande. Efter några kilometer hade det unkna vattnet redan letat sig över kängskaften och jag bar runt på två mobila fotbad som framkallade fina plaskljud för varje steg jag tog. Än så länge var humöret inte helt i bott, lite blöta fötter har ingen dött av och att det duggade konstant kvittade för jag var ändå genomblöt upp till vaderna så värre kunde det inte bli. Det visade sig att jag hade fel- igen. När mossmarkerna äntligen avtog började det dyka upp mängder av småkullar likt en berg- och dalbana, backar som emellanåt var så branta att man fick ta tag i marken för att inte välta bakåt och bli liggandes på rygg som en skalbagge. När man äntligen kommit upp var det lika brant nedför och det ständiga regnandet gjorde det oroväckande likt en störtloppsbacke och man fick maska sig ner för att undvika att åka kana över stenar och rötter. Väl nere började det om med en ny kulle och så höll det på i ett par kilometer tills jag började få skoskav av den bökiga terrängen.
Efter tre timmars vandring tog vi en välförtjänt lunchpaus för att få krafterna åter och jag passade på att plåstra om mina ömma hälar innan det gick hål på dom. Innan vi fortsatte tog jag en kik in på torrdasset och bestämde att jag hellre smäller ner rumpan i blött lingonris än sätter mig över ett illastinkande hål i en mörk trähytt. Jag drog ner byxorna men hann inte börja kissa förän det dök upp en bil på vägen en bit bort, avsaknaden av träd gjorde att jag inte direkt blev osynlig i min knallröda regnjacka. Jag for upp och gjorde ett desperat försök att dra upp tre lager regnfuktiga byxor så fort som möjligt med resultatet att dom två understa byxorna fastnade halvvägs upp på låret medan regnbyxorna hamnade närmare armhålorna än midjan. Med min vanliga tur stannade bilsemestrarna strax intill för att kolla kartan och jag fick snällt hänga på mig min väska och vandra vidare som en pingvin med regnbyxorna klistrandes mot rumpan. Så fort vi kommit utom synhåll stannade jag för att rätta till denna obekväma beklädnad med en gapskrattande syster som publik.
På något vis lyckades vi ta oss till Mångsbodarna denna dag, varje steg sögs liksom fast i mossan och flertalet gånger fick man vada sig fram bland leriga marker som skulle kunna jämföras med kohagarna hemma. Irritationen växte för varje ny myrmark vi kom till och jag började frukta att det aldrig skulle bli bättring och att jag skulle återvända hem med en svampodling mellan tårna som följd av konstant genomblöta fötter. Konstiga spår på marken fick mig att nervöst kolla mig omkring efter håriga bestar bland tallarna och när jag tyckte att stigen som snarare var en bäck aldrig verkade ta slut så fick jag en okontrollerad lust att skrika rätt ut vilket jag också gjorde. Trötta och ganska blöta smällde vi upp tältet på en gräsplätt, fixade lite kvällsmat och kröp in i tältet för natten samtidigt som det återigen började droppa från himlen.
Nästa morgon vakande vi i ett inferno av sniglar, hela utsidan av tältduken var nerlusad av små slemmiga korvar som krälade runt och efterlämnade slemränder på såväl kläder och skor som låg i förtältet. Efter en näringsrik frukost bestående av bröd med mjukost packade vi ihop vårat läger, skakade tältet så det regnade sniglar åt alla håll och vandrade vidare, fortfarande i mulet väder.
Nu blev terrängen lite bättre, ett storslaget skogslandskap bredde ut sig och humöret var på topp trots en och annan regnskur som så småningom skingrade sig för att släppa fram en efterlängtad sol. När skorna äntligen började torka och jag kände mig odödlig kom den första översvärmade ån, här fanns inga spångar att gå på och det var bara att kavla upp byxbenen och vada ut i det svarta vattnet som visade sig gå upp till knäna. För andra gången på två dagar var det mer vatten än svett i skorna och nu kände jag hur dagen som börjat så bra gick utför efter bara 4 kilometer. Bara en kort stund senare kom den andra översvärmade ån och efter en närmare titt insåg vi att man skulle bli tvungen att i princip simma över. Istället fick vi ta oss ut på den stora vägen för att sedan ta oss tillbaka i på leden som nu verkade rätta till sig och bli gångbar. Så småningom kom det en ganska lång sträcka längs med själva vasaloppsspåret, hyfsat lättgången barkmark med konstant lutning uppåt. Jag kan inte fatta hur det kan gå så mycket uppför utan att nånsin gå nedför och jag kan ännu mindre begripa hur någon kan vara dum nog att vilja åka skidor uppför alla dessa backar.
Vi stannade i Risberg för lunch och när vi efter någon timme började vandra igen var det som att mina fötter sa stopp, för varje steg kändes det som att fötterna skulle gå i tusen bitar men jag försökte hålla jämna steg med Evelina och traskade snällt på gnällandes som en treåring. Milen mellan Risberg och Evertsberg kändes evighetslång och är ganska suddig, jag hade mest ont och någonstans på mitten fick jag ett smärre utbrott som skrämde vettet ur min stackars syster som var övertygad om att jag nu hade förlorat förståndet helt. Hon anar inte hur rätt hon hade. Väl framme vid Evertsberg satte jag mig på en bänk för att inte resa mig mer den dagen mer än för att ta mig till vandrarhemmet, fötterna var stumma av smärta och efter en riktig hemlagad måltid från vandrarhemmets restaurang tog jag av mig dom genomvåta strumporna för att mötas av en mindre vacker syn. Den högra hälen var alldeles varig och infekterad och att fortsätta vandringen var uteslutet. Jag fick svälja min stolthet och dagen efter ta bussen tillbaka till starten där bilen stod parkerad. Inte nog med misslyckandet, jag kunde inte heller få på mig skon på högerfoten och fick därför trä en plastpåse över foten och halta mig fram likt ringaren i Notre Dame dom 500 metrarana det var från busshållplatsen till bilen medan trafikanter passerade och stirrade ögonen ur sig. På kvällen var vi tillbaka i underbara skaraborg som är fritt från myrmarker och hälen hade svullnat upp till dubbel storlek. Jag har nästan lyckats släppa att jag inte kom i mål men det tog några dagar och mycket bitterhet för att glömma denna fruktansvärda vandring. Tidigare förknippade jag Dalarna med dalahästar, målningar och söta stugor..numera är min syn på Dalarna förstörd för all framtid. Jävla Gustav Vasa.

Just nu hatar jag Dalarna en smula..

I morgon får ni veta varför.