Klockan är halv ett på natten. Huset är nedsläckt och jag sitter med lurar i öronen, ni vet..såna där som man trycker in i öronen och som stänger ute omvärlden.
Jag och en bekant fördriver tiden med att snacka strunt och skicka låtar till varandra via msn och spotify. En ganska trevlig kväll, lugnt och skönt och förmodligen en smula dåsig av trötthet. Så händer det. Min bekantskap skickar något som jag uppfattar vara ytterligare en låt, intet ont anande öppnar jag för att se vad för guldkorn han rotat fram bland 90- talets nostalgiarkiv.
Vad som hände därefter är något oklart. Länken jag fick var ingen låt, det var en sån där länk man skickar till folk för att skrämmas. Och nog blev jag skrämd alltid..
Plötsligt hörs bara ett högt skärande skrik i mitt huvud, på skärmen ploppar det upp något som jag misstänker ska föreställa ett barnansikte. Ett ansikte som tillsammans med chocken ser ut som djävulens avkomma och som stirrar på mig med vansinnesblick. En hundradels sekund efter att jag hört skriet stängs hjärnan av och allt känns som slowmotion. Paralyserad sitter jag och stirrar tillbaka in i vansinnesblicken- skrikandes. Inget falsettskrik utan dödsångestvrål. Jag vill blunda men kroppen lyder inte så ögonen förblir vidöppna. Jag vill sluta skrika men ändå hör jag ett vrål som får nackhår att resa sig och som jag i panik inser tillhör mig själv. Jag hör hur föräldrarna som vaknat av mina dödsvrål kommer springandes och förtvivlat ropar "VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!"
Jag vill svara att "det är lugnt, det har inte hänt något" men kroppen lyder fortfarande inte och det enda som kommer fram är korta, snabba andhämtningar med kvävda skrik- läten som skulle kunna tillhöra ett monster i en dålig film.
Förlamningen släpper och utan att jag riktigt vet hur har jag flugit upp från stolen med sån fart att den välter och sprungit ut från rummet- fortfarande vilt skrikande- och ner för trappan för att halvvägs möta två yrvakna och vettskrämda föräldrar.
Efter ett tag släpper det och jag lyckas skakigt och hackigt få fram vad som orsakat kaoset och jag återvänder omtöcknad, fortfarande med en farligt hög puls och fortfarande med lurarna hängandes i öronen, tillbaka till mitt rum. Jag gör ett lamt försök att skälla ut idioten som skickat länken, berättar att jag inte ens kollar på skräckfilm för att jag är så mörkrädd och lättskrämd och att man inte kan göra så mot mig men får bara en ocean av skratt tillbaka. Det tog en timme innan jag slutade svettas floder och skaka och det tog halva natten innan huvudvärken försvann, men såhär i efterhand så får det mig fortfarande att skratta. Jag önskar så innerligt att det hade fångats på film...
onsdag 16 februari 2011
lördag 5 februari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
