Tiden då fotografering var rena lotteriet.

Se och njut för i nutidens digitala värld finns inte plats för dom operfekta men ack så charmiga bilderna.

"För jag har sån smak för bilar med flak..."

Efter tre veckors slit bakom ratten har jag äntligen fått utdelning i form av ett förarbevis. Det var en skrämmande inspektör på uppkörningen och en vettskrämd Moa som nervöst satte sig i lastbilen efter att ha blivit ifrågasatt om däckens mönsterdjup verkligen var tillräckligt?
Varför dessa inspektörer alltid ska vara så nitiska har jag aldrig förstått. Läskiga inspektörer bidrar till att man blir enormt nervös vilket i sin tur leder till att man gör små, obetydliga men pinsamma fel.
Det värsta var nog ändå när jag skulle parkera. Tänkte helt korrekt att en lågväxel vore passande och växlade till vad jag trodde var trean. Bilen hoppade fram värre än en bångstyrig häst. En liten lätt svordom och ett nytt försök att få i trean och bilen fortsatte hoppa. På tredje försöket efter några sekunder som kändes som en evighet insåg jag att det inte var växellådan som var trög utan jag själv. Det var något pinsamt att komma till insikt om att jag hade suttit och svurit över den förbannade växellådan som alltid kärvar mellan hög- och lågväxeln när det i själva verket var jag själv som hade glömt slå om till låg.
Hursomhelst måste jag ha någon ovan molnen som gillar mig för trots en inte helt felfri uppkörning kom jag därifrån med ett förarbevis och omdömet "Bra säkerhetstänk och i det stora bra kört men du är klantig".
Som att jag inte redan visste det..