Bilen är helt enkelt bästa färdsättet efter helikopter

Det finns olika anledningar till varför jag tycker om att köra bil, t.ex slipper jag prata med folk jag inte vill prata med och jag behöver aldrig stanna mitt i vägen för att jag hamnat bakom ett långsamt godståg.

Jag är en bilmänniska, en obotlig sådan. Bil är frihet. Du kan åka vart du vill och när du vill. Du väljer själv vem du vill eller inte vill ha med dig på din resa och du bestämmer själv när du vill stanna för en paus.
Detta året har jag förmodligen åkt mer kollektivt än jag någonsin kommer göra under resten av mitt liv. Snålheten övervann bekvämligheten när försvarsmakten betalade resorna och jag bet i det sura äpplet och satte mig något ovilligt på tåget två gånger i veckan under ett års tid.
Om min bild av kollektivtrafik var dålig innan så hjälpte detta året inte direkt till, tvärtom. SJ har fortfarande inte lyckats charma mig och min närhetsfobi mot okända människor har förstärkts. Jag ser inte nöjet i att sitta halvvägs upp i knät på en okänd 98 kilo tung göteborgare som slänger artighetsfraser omkring sig med sur kaffeandedräkt. Jag ser inte det behagliga i att stå på en kall perrong och vänta på ett tåg som kanske med lite tur dyker upp och jag ser inte det lustiga i att inte kunna bestämma över min egen resa. Sist men inte minst ser jag inte logiken i att betala för det.
Nä, tacka vet jag när jag får köra bil. Det är en av mina absoluta favoritsysslor och det bästa sättet att ta sig framåt och bakåt dit man vill. Inga kaffegubbar, inga griniga ungar som sprider virus omkring sig, ingen kall väntan. Bara jag, bilen och sätesvärmen- och P3 såklart.

Tankar kring jul

Julen. Som jag alltid längtar, som jag alltid älskar. Och ändå- alltid lika skönt när den är över.

Julafton 09:07
Jag vaknar av att katten trasslat in sina klor i mitt hår i ett hungrigt och desperat försök att väcka mig. Med andra ord en helt vanlig morgon. "Men gumman, mamma har säkert något gott till dig i köket, gå dit istället" försöker jag sömndrucket i hopp om att få sova bara tio minuter till.
En kall nos nuddar vid min kind och följs av ett kuttrande ljud. I ett kort ögonblick tänker jag att jag vill be henne hålla käften och knuffa ner henne från sängen. Sen minns jag att det är julafton- dagen då man ska vara snäll mot alla. Även katten.
Tio minuter senare har jag insett att ytterligare sömn är en omöjlighet med en katt vankandes av och an över huvudkudden, dessutom hör jag att julfrukosten står dukad och att syster med barn är på ingång. Lika bra att gå upp och påbörja julfirandet.

10:40 (eller någonstans i dom krokarna)
Jag ger mig själv en stukad lilltå i julklapp genom att promenera in med foten före i ett soffben, precis vad jag önskade mig! Jag borde förmodligen önskat mig bättre motorik istället.

Julafton ca 4 timmar senare
Äntligen! Det efterlängtade julbordet. Jag stoppar i mig alldeles för mycket för vad som kan anses nyttigt, det är ju trots allt jul.

15:00
Ja, jag hör till dom som tycker att man ska kolla på Kalle- Anka. Eller rättare sagt, sova till Kalle- Anka. Vad ska man annars göra?

Senare..
Av någon anledning är fortfarande julklappsutdelningen dagens höjdpunkt trots mina 23 år. Alltid efter Karl- Bertil Jonssons jul. Alltid lugnt och sansat där vi turas om att öppna våra klappar. Det är väl det som är tanken åtminstone, men efter två varv kan pappa som vanligt inte låta bli att smygöppna sina paket fast att det inte är hans tur. 5 minuter senare sitter vi där allihopa med varenda klapp uppriven, julpapper över hela vardagsrummet och med en hög fina presenter framför oss. Jaha, det var det det..ska vi ta lite glögg?
Alla är för mätta efter dagens mat- och sockerintag för att ens vara sugna på glögg, istället somnar en efter en i soffan, inbäddad i julklappar och med fikonpaketet på magen. Och så var ännu en julafton förbi, ytterligare en 24e december med illamående som följd av frosseri och tv- tittande. Det är inte en jul som i amerikanska filmer, men ändå- en bra jul. Min julafton, precis som jag vill ha den.

00:48
Jag ligger i sängen, magen känns som den vill spricka vilken sekund som helst. Det är varmt på rummet för termostaten till elementet har på något märkligt vis försvunnit spårlöst. Självklart är det icke justerbara elementet inställt på maximal värme. Medan jag ligger där och förbannar värmen och mig själv för att jag stoppat i mig så mycket dadlar så kommer jag att tänka på en sak.
Är det inte lite konstigt att vi firar Jesus födelse med frosseri och girighet. Det är väl två av de sju dödssynderna? Sen somnar jag för att nästa morgon väckas av en katt som trasslat in sina klor i mitt hår. En helt vanlig morgon efter en helt vanlig jul.

Välkommen tillbaka

Jag har planer på att komma igång med skrivandet här igen. Allt annat vore ljug. Det tar bara lite tid att komma in i rutinerna igen. Att minnas hur författandet går till.
Mycket har hänt sedan sist. Jag köpte dom där kängorna jag ville ha, jag muckade, jag köpte mig ett par skidor, jag besökte Skåne förra helgen, jag har permanentat mitt hår för gud vet vilken gång i ordningen, jag har blivit nattmänniska och om möjligt ännu mer morgontrött, jag har enligt mina i huvudet uppgjorda planer börjat simma...
Tanken är att inte nöta det som varit. Istället ska jag börja om och försöka ge en bild av den vardag som kommer framöver. Nu finns tiden, nu finns orken. Nu ska jag bara hitta inspirationen, den har varit plågsamt frånvarande senaste tiden men nu känner jag vittring och kanske kanske kan jag finna den någonstans där bakom alla roliga minnen från året som gått. Det kommer bli ett kärt återseende!

Höstblomma

Så går tiden, denna alltid så snabba tid som bara rusar. Plattan i mattan och full fart framåt så lilla jag knappt hänger med. Om ett par veckor drar slutövningarna igång och jag kan inte riktigt fatta att det bara är knappt två månader kvar. Två ynka korta månader av de från början elva långa outhärdliga. Jag har utvecklats, det är svårt att sätta fingret på exakt hur och var men det känns annorlunda. Jag har kommit till insikter, insikter som kanske inte gjort mig ett dugg klokare men fortfarande- insikter jag aldrig varit i närheten av. Det har krävt min tid och mitt fokus och för första gången på väldigt länge är jag på gång, på väg uppåt och det känns bra- riktigt bra. Under tiden jag varit självupptagen flög sommaren förbi som ett semesterplan till Kreta, ett muller på himlen som man inte riktigt reflekterade över förän det var förbi. En morgon var höstdimman här och löven föll sakta, det ångade ur munnen och jag kände pirret komma. Det där pirret som börjar i magen, går upp genom bröstet för att sluta i huvudet.
Jag blommar på hösten och har alltid gjort, det är något i luften. Ny energi, ny inspiration, ny start. Det liksom bubblar upp från ingenstans, det vackra höstlandskapet och den nya klara luften som ger en försmak av vinter. Det är glädje och kärlek.

Apropå glädje och kärlek så tänker jag på alla som kommit i skymundan, som jag inte riktigt hunnit med. Dom är mitt dåliga samvete. Under snart ett år har jag varit om möjligt ännu uslare än vanligt på att höra av mig till dom jag tycker om. Det är lite ångest mitt i all höstglädje, att veta att man försummar dom som betyder mest. Att veta att jag är en riktigt usel vän. Men jag vill göra det på riktigt, känna att jag har tiden. Kunna träffas och veta att inget annat väntar runt hörnet och att jag inte har hundra andra saker att hinna med innan tåget mot Stockholm går söndag kväll. Den enda som egentligen har fått mitt fulla fokus som vanligt är madame mjau, hon ylar sig till min uppmärksamhet så fort den är bristfällig. Alla andra fantastiska människor i mitt liv sitter snällt, tyst och väntar. Jag hoppas på det åtminstone, att dom fortfarande finns kvar där när jag fått rätsida på min upptagna hjärna. Då ska jag försöka ta igen all missad tid.

Dr. Martens Serena 8-Eye Boot TAN POLISHED LAREDO

Dr. Martens Serena 8-Eye Boot TAN POLISHED LAREDO


Vill ha, ska ha..på något vis.

Den alltid så idylliska skogen

Idag var vi på skjutbanan hela dagen. Vi fick skjuta med vapen av modell manligare och vädret var utomordentligt bra hela dagen. En utmärkt dag kan tyckas- ända till slutet. Vi hade sedan tidigare fått veta att vi skulle orientera på eftermiddagen och på egen hand ta oss tillbaka till gardet, en hyfsat enkel uppgift om man har lite koll på kartläsning och kondition. Jag är väl milt sagt inte den atletiska typen och än mindre den optimala kartläsaren då jag aldrig riktigt har fattat det där med kompass, resultatet blev därefter.

I försvarsmakten heter det alltid att vi gör allt ihop för att vi är ett lag och alla ska med men av någon konstig anledning så gäller denna gyllene regel inte vid orientering. Tyvärr får jag väl säga. Rätt vad det var sprang jag där ensam med en karta i handen längs någon igenvuxen stig och hade ingen aning om vart i helvete jag var någonstans. Jag sprang ju bara rakt väster ut från dammen, då borde ju kontroll nummer ett ligga här någonstans..eller? Ytterligare en koll på kartan- dom där prickarna, är dom stora stenar? Ett ögonsläng i vegetationen och jag inser till mitt förtret att det inte finns några stora stenar så långt ögat kan nå. Jag blir stående ett bra tag stirrandes på kartan medan mygg, flugor och bromsar kalasar på svetten som dryper om mig i den trettiogradiga eftermiddagssolen. Tillslut börjar jag planlöst vandra runt i ett område en bit bort där det faktiskt finns stora stenar, massor av stora stenar. Rena ormboet i mina ögon och jag känner paniken stiga tills jag inte längre törs gå med risk för att stöta på pappa orm. Istället börjar jag trippa runt likt en cirkushäst i cirklar runt området i hopp om att skymta lite orange tyg någonstans, men icke. Efter femton minuter ser jag istället försvarets blå joggingbyxor komma luffandes bland grenarna och mitt hjärta slår ett extra slag av lycka- jag är inte längre själv i ormskogen!

Det visade sig att dom jag stötte på hade ungefär lika dålig koll som jag själv, vi irrade runt i ytterligare femton minuter innan vi gav upp och tog oss till kontroll två istället. Ungefär på samma spår fortsatte det dom närmsta två timmarna men vi lyckades på något vis ändå plocka alla kontroller som var kvar för att ta oss tillbaka till Livgardet precis på minuten med andan i halsen.
Orientering är helt klart inte min grej, borttappad från ruta ett, noll lokalsinne och det enda jag kunde tänka på var alla fina blåbär och smultron som kladdades fast under mina skosulor istället för på min tunga. Bara att be till Gud och hoppas att jag aldrig kommer ifrån gruppen för det skulle antagligen innebära döden för min del.

Ta vara på ungdomen för den kommer aldrig åter

Många har väldigt bråttom genom livet, vi måste hela tiden någonstans och vi blir skräckslagna av att bara vara. Själv har jag alltid varit en av dom där hysteriska som längtar så efter vuxenlivet att jag ibland totalt glömt bort att leva i nuet. Sanningen är den att jag trots min strävan nu står här precis i början av livet och har inte den blekaste om vad som kommer härnäst. Ångest, javisst men till vilken nytta? Jag kommer inte snabbare till insikt om vad jag ska hitta på i framtiden av att stressa mig igenom det som faktiskt råkar vara den del av mitt liv jag aldrig får åter.Vuxna har vi hela livet på oss att vara men ung och fri är man bara under en begränsad tid. För min del är den tiden just nu och jag begår ett stort misstag då jag slösar denna värdefulla del av mitt liv på att tänka på framtiden.
Är det verkligen så bråttom med att hitta rätta jobbet just nu? Jag kommer ha åtminstone 40 år på mig att tröttna på det ändå. Istället kanske jag skulle ta lite ströjobb, ta mig tid att tänka efter, bara göra precis vad jag känner för. Fast jobb innebär självklart en trygghet, en trygghet som kostar dig mycket av din tid. Allting måste planeras efter dina jobbtider, din fritid går åt till att göra allt som inte hinns med då du jobbar. Du tjänar pengar- toppen! När hinner du göra av med dom?

Vuxenlivet kan vänta, jag tror inte mitt bästföre- datum passeras vid 30 trots allt.
När man en dag står där med sitt jobb, villa, volvo och ungar så är livet plötsligt väldigt skört och brgränsat, har det väl gått i blom gäller det att vattna det för att det inte ska dö ut. Medan du har fullt upp med att vattna så springer åren ifrån dig och innan du vet ordet av är du för gammal för att gör allt det där du sköt framför dig och skulle göra senare eftersom du hade hela livet på dig. Allt du tyckte kunde vänta för att du hade så bråttom att växa upp och skaffa dig ett riktigt liv. En trygghet.

Jag tror det kan vara bra att släppa taget om tryggheten, ge tusan i att fega och våga leva i nuet. Satsa på sig själv och inte framtiden för ett tag. Sluta leka vuxen medan man har chansen för allt det där kommer ändå så småningom. Självklart ska man ta sig en funderare på framtiden då och då (jag har själv påbörjat mitt pensionssparande så smått, det finns ju trots allt ett liv efter blomningen) och givetvis ska man sträva efter vuxenlivet då tiden är inne. Men fram tills dess- den som lever får se!

Tiden då fotografering var rena lotteriet.

Se och njut för i nutidens digitala värld finns inte plats för dom operfekta men ack så charmiga bilderna.

"För jag har sån smak för bilar med flak..."

Efter tre veckors slit bakom ratten har jag äntligen fått utdelning i form av ett förarbevis. Det var en skrämmande inspektör på uppkörningen och en vettskrämd Moa som nervöst satte sig i lastbilen efter att ha blivit ifrågasatt om däckens mönsterdjup verkligen var tillräckligt?
Varför dessa inspektörer alltid ska vara så nitiska har jag aldrig förstått. Läskiga inspektörer bidrar till att man blir enormt nervös vilket i sin tur leder till att man gör små, obetydliga men pinsamma fel.
Det värsta var nog ändå när jag skulle parkera. Tänkte helt korrekt att en lågväxel vore passande och växlade till vad jag trodde var trean. Bilen hoppade fram värre än en bångstyrig häst. En liten lätt svordom och ett nytt försök att få i trean och bilen fortsatte hoppa. På tredje försöket efter några sekunder som kändes som en evighet insåg jag att det inte var växellådan som var trög utan jag själv. Det var något pinsamt att komma till insikt om att jag hade suttit och svurit över den förbannade växellådan som alltid kärvar mellan hög- och lågväxeln när det i själva verket var jag själv som hade glömt slå om till låg.
Hursomhelst måste jag ha någon ovan molnen som gillar mig för trots en inte helt felfri uppkörning kom jag därifrån med ett förarbevis och omdömet "Bra säkerhetstänk och i det stora bra kört men du är klantig".
Som att jag inte redan visste det..

Med båda händerna på ratten

För en vecka sedan kom det efterlängtade slutet på grundutbildningen. Fyra månader har gått och äntligen är vi fullfjädrade soldater. Nåväl, i pappren är vi soldater. I verkligheten kan vi nog mer liknas vid en flock fånar i uniformer som tror att vi är soldater. Det har varit en lärorik tid med många nya upplevelser- allt i från isvaksbad till militärrestaurangens tappra försök till matlagning. Vi har lärt oss kriga i skogen, i stadsmiljö, i logementsmiljö..det sistnämnda har vi själva stått för utbildningen varje morgon när toaletterna ska rengöras. Vi har firat oss ner från hus, pissat i skogen, sovit i kalla tält, skjutit, kastat handgranater, bäddat sängar, marscherat oss till benhinneinflammation, fått veta att vi är kötthuvuden kokta i bajs..kort sagt har vi blivit inmatade med diverse mer eller mindre bra fakta och beteenden.
Kontrasterna var stora när befattningsutbildningen plötsligt drog igång. Från att ha sprungit runt med stridsutrustning i skogen dagarna i ända blev tillvaron plötsligt väldigt behaglig. Stridsutrustningen hänger dom kommande veckorna tryggt i skåpet medan jag och tolv andra lyckliga själar glider runt i lastbilar och lyssnar på Christer i P3. Träningen sker på eget bevåg vilket funkar förvånansvärt bra och den frystorkade "maten" lyser med sin frånvaro.
På en vecka har jag lärt mig hur jag tar mig både framåt och bakåt med lastbil, att jag ska ge tusan i att ha handen på växelspaken när jag kör och dessutom borde jag ha lärt mig hur en dieselmotor fungerar men är fortfarande inte helt säker (teorilektion efter middagen är som gjort för att krocka med paltkoman).
Det är välförtjänta latdagar vi nu lever i och det gäller att ta vara på dom för så småningom drar det igång med prinsessbröllop och högvakter och jag känner på mig att helgtjänsterna kommer avlösa varandra och den lediga tiden åter krympas ner till minimum.

Med händerna på ratten- framåt!

Grönt är skönt?

Såhär efter halva grundsoldatutbildningen fattar jag nog fortfarande inte riktigt vad som pågår. Jag känner mig varje dag som en nybörjare och vissa saker vänjer jag mig aldrig vid trots att jag gjort det upprepade gånger. Varje morgon stiger jag upp likt en zombie och drar på mig uniformen eller i värsta fall fyskläder fast jag hellre hade sovit åtminstone ett par timmar till. Morgonhumöret får mig att hata allt och alla omkring mig och det sparas inte på svordomar när sängen ska bäddas och jag för tredje gången inom en minut drar huvudet i översängen. När jag har stått i timmar och frusit på en snötäckt och isande kall skjutbana förbannar jag hela världen och när vi blir tilldelade den fjärde menlösa uppgiften för dagen och inser att klockan bara är elva på förmiddagen vill jag bara lägga mig ner och böla en skvätt. Kort sagt kan man säga att jag många gånger tror att jag har hamnat i helvetet med undantaget att det inte finns några helveteseldar (och antagligen är den mest djävulska personen på Livgardet jag själv).

Nu kanske det låter som att jag vantrivs och helst av allt bara vill fly därifrån men riktigt så illa är det inte. Det har självklart sina ljusa stunder och på något vis får alla menlösa uppgifter dagarna att gå. Hela tillvaron är som en obekväm bekvämlighet. Du har alltid något att göra även om det i vissa fall innebär att stå rätt uppochner och vänta i två timmar på att utföra något som tar 3 minuter. Du behöver aldrig fundera över vad du ska göra på din lediga tid för den lyser med sin frånvaro och om den mot all förmodan dyker upp så vill du inget annat än sova. Du tvingar dig själv att göra lite mer än vad som egentligen är bekvämt för är det något man lärt sig under dessa sex veckor så är det just att verkligheten inte är bekväm..inte någonstans. Man testar hela tiden sina gränser och inser att man orkar och klarar av lite eller ibland mycket mer än man tror. Jag har aldrig uppskattat min lediga tid så mycket som jag gör nu och vem kunde tro att två madrasser på golvet kunde kännas som himmelriket. Det krävs helt enkelt en vecka i ett råfuktigt tält och grönpåsar som basföda för att man ska uppskatta vardagen. Varje permission är guld men att åka tillbaka till Livgardet är silver. Självklart kommer en dämpad ångest smygandes varje gång klockan närmar sig avfärd mot huvudstaden söndag kväll, allt annat vore konstigt. Ingen normal människa skulle frivilligt välja tidiga morgnar och långa dagar med slit framför en god köttbit vid tvn i goda vänners sällskap men faktum är att det är det förstnämnda som bidrar till utveckling. Det är en skräckblandad förtjusning, många gånger vill man bara dö men känslan av att ha överlevt skiten är oslagbar.
Innan inryck tyckte jag att lumpen måste vara något riktigt kul eftersom alla som gjort det kan prata i timmar om det. En vän gav mig då svaret "Om du skulle få armen avsliten skulle du definitivt prata om det men inte fan är det kul". Jag förstår nu vad han menade.

Då var det över för i år!

Jul och nyår bara sprang förbi. Faktum är att hela december bara gick nästan utan min vetskap. Idag har vi klätt av granen, lämnat den på tippen och packat ner alla andra juliga saker i en kartong för att samla damm till nästa jul. Mitt löfte om mer skrivande gick åt skogen och mindre lär det bli. Om en vecka kliver jag i dom gröna kläderna och börjar ett helt annat liv på helt annan plats- Mariestad sörjer och livgardet jublar. Jag vill tacka för året som gått och ser fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Här kommer det förbli ganska fåordigt, tiden räcker inte till och jag har helt enkelt bättre saker för mig dessa vackra vinterdagar än att sitta klistrad vid datorn. Dock kan jag nog lova ett och annat inlägg om det nya levernet när jag har börjat inse vad jag gett mig in på.