Det finns olika anledningar till varför jag tycker om att köra bil, t.ex slipper jag prata med folk jag inte vill prata med och jag behöver aldrig stanna mitt i vägen för att jag hamnat bakom ett långsamt godståg.
Jag är en bilmänniska, en obotlig sådan. Bil är frihet. Du kan åka vart du vill och när du vill. Du väljer själv vem du vill eller inte vill ha med dig på din resa och du bestämmer själv när du vill stanna för en paus.
Detta året har jag förmodligen åkt mer kollektivt än jag någonsin kommer göra under resten av mitt liv. Snålheten övervann bekvämligheten när försvarsmakten betalade resorna och jag bet i det sura äpplet och satte mig något ovilligt på tåget två gånger i veckan under ett års tid.
Om min bild av kollektivtrafik var dålig innan så hjälpte detta året inte direkt till, tvärtom. SJ har fortfarande inte lyckats charma mig och min närhetsfobi mot okända människor har förstärkts. Jag ser inte nöjet i att sitta halvvägs upp i knät på en okänd 98 kilo tung göteborgare som slänger artighetsfraser omkring sig med sur kaffeandedräkt. Jag ser inte det behagliga i att stå på en kall perrong och vänta på ett tåg som kanske med lite tur dyker upp och jag ser inte det lustiga i att inte kunna bestämma över min egen resa. Sist men inte minst ser jag inte logiken i att betala för det.
Nä, tacka vet jag när jag får köra bil. Det är en av mina absoluta favoritsysslor och det bästa sättet att ta sig framåt och bakåt dit man vill. Inga kaffegubbar, inga griniga ungar som sprider virus omkring sig, ingen kall väntan. Bara jag, bilen och sätesvärmen- och P3 såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar