Idag var vi på skjutbanan hela dagen. Vi fick skjuta med vapen av modell manligare och vädret var utomordentligt bra hela dagen. En utmärkt dag kan tyckas- ända till slutet. Vi hade sedan tidigare fått veta att vi skulle orientera på eftermiddagen och på egen hand ta oss tillbaka till gardet, en hyfsat enkel uppgift om man har lite koll på kartläsning och kondition. Jag är väl milt sagt inte den atletiska typen och än mindre den optimala kartläsaren då jag aldrig riktigt har fattat det där med kompass, resultatet blev därefter.
I försvarsmakten heter det alltid att vi gör allt ihop för att vi är ett lag och alla ska med men av någon konstig anledning så gäller denna gyllene regel inte vid orientering. Tyvärr får jag väl säga. Rätt vad det var sprang jag där ensam med en karta i handen längs någon igenvuxen stig och hade ingen aning om vart i helvete jag var någonstans. Jag sprang ju bara rakt väster ut från dammen, då borde ju kontroll nummer ett ligga här någonstans..eller? Ytterligare en koll på kartan- dom där prickarna, är dom stora stenar? Ett ögonsläng i vegetationen och jag inser till mitt förtret att det inte finns några stora stenar så långt ögat kan nå. Jag blir stående ett bra tag stirrandes på kartan medan mygg, flugor och bromsar kalasar på svetten som dryper om mig i den trettiogradiga eftermiddagssolen. Tillslut börjar jag planlöst vandra runt i ett område en bit bort där det faktiskt finns stora stenar, massor av stora stenar. Rena ormboet i mina ögon och jag känner paniken stiga tills jag inte längre törs gå med risk för att stöta på pappa orm. Istället börjar jag trippa runt likt en cirkushäst i cirklar runt området i hopp om att skymta lite orange tyg någonstans, men icke. Efter femton minuter ser jag istället försvarets blå joggingbyxor komma luffandes bland grenarna och mitt hjärta slår ett extra slag av lycka- jag är inte längre själv i ormskogen!
Det visade sig att dom jag stötte på hade ungefär lika dålig koll som jag själv, vi irrade runt i ytterligare femton minuter innan vi gav upp och tog oss till kontroll två istället. Ungefär på samma spår fortsatte det dom närmsta två timmarna men vi lyckades på något vis ändå plocka alla kontroller som var kvar för att ta oss tillbaka till Livgardet precis på minuten med andan i halsen.
Orientering är helt klart inte min grej, borttappad från ruta ett, noll lokalsinne och det enda jag kunde tänka på var alla fina blåbär och smultron som kladdades fast under mina skosulor istället för på min tunga. Bara att be till Gud och hoppas att jag aldrig kommer ifrån gruppen för det skulle antagligen innebära döden för min del.
