Jag ger upp

Tiden, orken och inspirationen finns inte. Mitt jobb är inget jag tänker babbla vilt och brett om för det är knappast av intresse för andra plus att jag har viss tystnadsplikt. Därför läggs nu detta på is för obestämd tid. Vill man ändå hålla koll på mig och mitt liv så finns jag på Facebook.
Tack!

Kalabalik

Klockan är halv ett på natten. Huset är nedsläckt och jag sitter med lurar i öronen, ni vet..såna där som man trycker in i öronen och som stänger ute omvärlden.
Jag och en bekant fördriver tiden med att snacka strunt och skicka låtar till varandra via msn och spotify. En ganska trevlig kväll, lugnt och skönt och förmodligen en smula dåsig av trötthet. Så händer det. Min bekantskap skickar något som jag uppfattar vara ytterligare en låt, intet ont anande öppnar jag för att se vad för guldkorn han rotat fram bland 90- talets nostalgiarkiv.

Vad som hände därefter är något oklart. Länken jag fick var ingen låt, det var en sån där länk man skickar till folk för att skrämmas. Och nog blev jag skrämd alltid..

Plötsligt hörs bara ett högt skärande skrik i mitt huvud, på skärmen ploppar det upp något som jag misstänker ska föreställa ett barnansikte. Ett ansikte som tillsammans med chocken ser ut som djävulens avkomma och som stirrar på mig med vansinnesblick. En hundradels sekund efter att jag hört skriet stängs hjärnan av och allt känns som slowmotion. Paralyserad sitter jag och stirrar tillbaka in i vansinnesblicken- skrikandes. Inget falsettskrik utan dödsångestvrål. Jag vill blunda men kroppen lyder inte så ögonen förblir vidöppna. Jag vill sluta skrika men ändå hör jag ett vrål som får nackhår att resa sig och som jag i panik inser tillhör mig själv. Jag hör hur föräldrarna som vaknat av mina dödsvrål kommer springandes och förtvivlat ropar "VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!"
Jag vill svara att "det är lugnt, det har inte hänt något" men kroppen lyder fortfarande inte och det enda som kommer fram är korta, snabba andhämtningar med kvävda skrik- läten som skulle kunna tillhöra ett monster i en dålig film.
Förlamningen släpper och utan att jag riktigt vet hur har jag flugit upp från stolen med sån fart att den välter och sprungit ut från rummet- fortfarande vilt skrikande- och ner för trappan för att halvvägs möta två yrvakna och vettskrämda föräldrar.

Efter ett tag släpper det och jag lyckas skakigt och hackigt få fram vad som orsakat kaoset och jag återvänder omtöcknad, fortfarande med en farligt hög puls och fortfarande med lurarna hängandes i öronen, tillbaka till mitt rum. Jag gör ett lamt försök att skälla ut idioten som skickat länken, berättar att jag inte ens kollar på skräckfilm för att jag är så mörkrädd och lättskrämd och att man inte kan göra så mot mig men får bara en ocean av skratt tillbaka. Det tog en timme innan jag slutade svettas floder och skaka och det tog halva natten innan huvudvärken försvann, men såhär i efterhand så får det mig fortfarande att skratta. Jag önskar så innerligt att det hade fångats på film...

Ett bra besked

Jag fick jobbet! I Mars är det åter till Livgardet. Det blir ett kärt återseende:)

Tiden går långsamt när man väntar

Var i söndags på intervju för Livkomp. Senast 4e februari skulle man få svar. Svaret har inte kommit än och jag tror inte att tiden kan gå långsammare just nu.

Bilen är helt enkelt bästa färdsättet efter helikopter

Det finns olika anledningar till varför jag tycker om att köra bil, t.ex slipper jag prata med folk jag inte vill prata med och jag behöver aldrig stanna mitt i vägen för att jag hamnat bakom ett långsamt godståg.

Jag är en bilmänniska, en obotlig sådan. Bil är frihet. Du kan åka vart du vill och när du vill. Du väljer själv vem du vill eller inte vill ha med dig på din resa och du bestämmer själv när du vill stanna för en paus.
Detta året har jag förmodligen åkt mer kollektivt än jag någonsin kommer göra under resten av mitt liv. Snålheten övervann bekvämligheten när försvarsmakten betalade resorna och jag bet i det sura äpplet och satte mig något ovilligt på tåget två gånger i veckan under ett års tid.
Om min bild av kollektivtrafik var dålig innan så hjälpte detta året inte direkt till, tvärtom. SJ har fortfarande inte lyckats charma mig och min närhetsfobi mot okända människor har förstärkts. Jag ser inte nöjet i att sitta halvvägs upp i knät på en okänd 98 kilo tung göteborgare som slänger artighetsfraser omkring sig med sur kaffeandedräkt. Jag ser inte det behagliga i att stå på en kall perrong och vänta på ett tåg som kanske med lite tur dyker upp och jag ser inte det lustiga i att inte kunna bestämma över min egen resa. Sist men inte minst ser jag inte logiken i att betala för det.
Nä, tacka vet jag när jag får köra bil. Det är en av mina absoluta favoritsysslor och det bästa sättet att ta sig framåt och bakåt dit man vill. Inga kaffegubbar, inga griniga ungar som sprider virus omkring sig, ingen kall väntan. Bara jag, bilen och sätesvärmen- och P3 såklart.

Tankar kring jul

Julen. Som jag alltid längtar, som jag alltid älskar. Och ändå- alltid lika skönt när den är över.

Julafton 09:07
Jag vaknar av att katten trasslat in sina klor i mitt hår i ett hungrigt och desperat försök att väcka mig. Med andra ord en helt vanlig morgon. "Men gumman, mamma har säkert något gott till dig i köket, gå dit istället" försöker jag sömndrucket i hopp om att få sova bara tio minuter till.
En kall nos nuddar vid min kind och följs av ett kuttrande ljud. I ett kort ögonblick tänker jag att jag vill be henne hålla käften och knuffa ner henne från sängen. Sen minns jag att det är julafton- dagen då man ska vara snäll mot alla. Även katten.
Tio minuter senare har jag insett att ytterligare sömn är en omöjlighet med en katt vankandes av och an över huvudkudden, dessutom hör jag att julfrukosten står dukad och att syster med barn är på ingång. Lika bra att gå upp och påbörja julfirandet.

10:40 (eller någonstans i dom krokarna)
Jag ger mig själv en stukad lilltå i julklapp genom att promenera in med foten före i ett soffben, precis vad jag önskade mig! Jag borde förmodligen önskat mig bättre motorik istället.

Julafton ca 4 timmar senare
Äntligen! Det efterlängtade julbordet. Jag stoppar i mig alldeles för mycket för vad som kan anses nyttigt, det är ju trots allt jul.

15:00
Ja, jag hör till dom som tycker att man ska kolla på Kalle- Anka. Eller rättare sagt, sova till Kalle- Anka. Vad ska man annars göra?

Senare..
Av någon anledning är fortfarande julklappsutdelningen dagens höjdpunkt trots mina 23 år. Alltid efter Karl- Bertil Jonssons jul. Alltid lugnt och sansat där vi turas om att öppna våra klappar. Det är väl det som är tanken åtminstone, men efter två varv kan pappa som vanligt inte låta bli att smygöppna sina paket fast att det inte är hans tur. 5 minuter senare sitter vi där allihopa med varenda klapp uppriven, julpapper över hela vardagsrummet och med en hög fina presenter framför oss. Jaha, det var det det..ska vi ta lite glögg?
Alla är för mätta efter dagens mat- och sockerintag för att ens vara sugna på glögg, istället somnar en efter en i soffan, inbäddad i julklappar och med fikonpaketet på magen. Och så var ännu en julafton förbi, ytterligare en 24e december med illamående som följd av frosseri och tv- tittande. Det är inte en jul som i amerikanska filmer, men ändå- en bra jul. Min julafton, precis som jag vill ha den.

00:48
Jag ligger i sängen, magen känns som den vill spricka vilken sekund som helst. Det är varmt på rummet för termostaten till elementet har på något märkligt vis försvunnit spårlöst. Självklart är det icke justerbara elementet inställt på maximal värme. Medan jag ligger där och förbannar värmen och mig själv för att jag stoppat i mig så mycket dadlar så kommer jag att tänka på en sak.
Är det inte lite konstigt att vi firar Jesus födelse med frosseri och girighet. Det är väl två av de sju dödssynderna? Sen somnar jag för att nästa morgon väckas av en katt som trasslat in sina klor i mitt hår. En helt vanlig morgon efter en helt vanlig jul.

Välkommen tillbaka

Jag har planer på att komma igång med skrivandet här igen. Allt annat vore ljug. Det tar bara lite tid att komma in i rutinerna igen. Att minnas hur författandet går till.
Mycket har hänt sedan sist. Jag köpte dom där kängorna jag ville ha, jag muckade, jag köpte mig ett par skidor, jag besökte Skåne förra helgen, jag har permanentat mitt hår för gud vet vilken gång i ordningen, jag har blivit nattmänniska och om möjligt ännu mer morgontrött, jag har enligt mina i huvudet uppgjorda planer börjat simma...
Tanken är att inte nöta det som varit. Istället ska jag börja om och försöka ge en bild av den vardag som kommer framöver. Nu finns tiden, nu finns orken. Nu ska jag bara hitta inspirationen, den har varit plågsamt frånvarande senaste tiden men nu känner jag vittring och kanske kanske kan jag finna den någonstans där bakom alla roliga minnen från året som gått. Det kommer bli ett kärt återseende!