Såhär efter halva grundsoldatutbildningen fattar jag nog fortfarande inte riktigt vad som pågår. Jag känner mig varje dag som en nybörjare och vissa saker vänjer jag mig aldrig vid trots att jag gjort det upprepade gånger. Varje morgon stiger jag upp likt en zombie och drar på mig uniformen eller i värsta fall fyskläder fast jag hellre hade sovit åtminstone ett par timmar till. Morgonhumöret får mig att hata allt och alla omkring mig och det sparas inte på svordomar när sängen ska bäddas och jag för tredje gången inom en minut drar huvudet i översängen. När jag har stått i timmar och frusit på en snötäckt och isande kall skjutbana förbannar jag hela världen och när vi blir tilldelade den fjärde menlösa uppgiften för dagen och inser att klockan bara är elva på förmiddagen vill jag bara lägga mig ner och böla en skvätt. Kort sagt kan man säga att jag många gånger tror att jag har hamnat i helvetet med undantaget att det inte finns några helveteseldar (och antagligen är den mest djävulska personen på Livgardet jag själv).
Nu kanske det låter som att jag vantrivs och helst av allt bara vill fly därifrån men riktigt så illa är det inte. Det har självklart sina ljusa stunder och på något vis får alla menlösa uppgifter dagarna att gå. Hela tillvaron är som en obekväm bekvämlighet. Du har alltid något att göra även om det i vissa fall innebär att stå rätt uppochner och vänta i två timmar på att utföra något som tar 3 minuter. Du behöver aldrig fundera över vad du ska göra på din lediga tid för den lyser med sin frånvaro och om den mot all förmodan dyker upp så vill du inget annat än sova. Du tvingar dig själv att göra lite mer än vad som egentligen är bekvämt för är det något man lärt sig under dessa sex veckor så är det just att verkligheten inte är bekväm..inte någonstans. Man testar hela tiden sina gränser och inser att man orkar och klarar av lite eller ibland mycket mer än man tror. Jag har aldrig uppskattat min lediga tid så mycket som jag gör nu och vem kunde tro att två madrasser på golvet kunde kännas som himmelriket. Det krävs helt enkelt en vecka i ett råfuktigt tält och grönpåsar som basföda för att man ska uppskatta vardagen. Varje permission är guld men att åka tillbaka till Livgardet är silver. Självklart kommer en dämpad ångest smygandes varje gång klockan närmar sig avfärd mot huvudstaden söndag kväll, allt annat vore konstigt. Ingen normal människa skulle frivilligt välja tidiga morgnar och långa dagar med slit framför en god köttbit vid tvn i goda vänners sällskap men faktum är att det är det förstnämnda som bidrar till utveckling. Det är en skräckblandad förtjusning, många gånger vill man bara dö men känslan av att ha överlevt skiten är oslagbar.
Innan inryck tyckte jag att lumpen måste vara något riktigt kul eftersom alla som gjort det kan prata i timmar om det. En vän gav mig då svaret "Om du skulle få armen avsliten skulle du definitivt prata om det men inte fan är det kul". Jag förstår nu vad han menade.
