Så går tiden, denna alltid så snabba tid som bara rusar. Plattan i mattan och full fart framåt så lilla jag knappt hänger med. Om ett par veckor drar slutövningarna igång och jag kan inte riktigt fatta att det bara är knappt två månader kvar. Två ynka korta månader av de från början elva långa outhärdliga. Jag har utvecklats, det är svårt att sätta fingret på exakt hur och var men det känns annorlunda. Jag har kommit till insikter, insikter som kanske inte gjort mig ett dugg klokare men fortfarande- insikter jag aldrig varit i närheten av. Det har krävt min tid och mitt fokus och för första gången på väldigt länge är jag på gång, på väg uppåt och det känns bra- riktigt bra. Under tiden jag varit självupptagen flög sommaren förbi som ett semesterplan till Kreta, ett muller på himlen som man inte riktigt reflekterade över förän det var förbi. En morgon var höstdimman här och löven föll sakta, det ångade ur munnen och jag kände pirret komma. Det där pirret som börjar i magen, går upp genom bröstet för att sluta i huvudet.
Jag blommar på hösten och har alltid gjort, det är något i luften. Ny energi, ny inspiration, ny start. Det liksom bubblar upp från ingenstans, det vackra höstlandskapet och den nya klara luften som ger en försmak av vinter. Det är glädje och kärlek.
Apropå glädje och kärlek så tänker jag på alla som kommit i skymundan, som jag inte riktigt hunnit med. Dom är mitt dåliga samvete. Under snart ett år har jag varit om möjligt ännu uslare än vanligt på att höra av mig till dom jag tycker om. Det är lite ångest mitt i all höstglädje, att veta att man försummar dom som betyder mest. Att veta att jag är en riktigt usel vän. Men jag vill göra det på riktigt, känna att jag har tiden. Kunna träffas och veta att inget annat väntar runt hörnet och att jag inte har hundra andra saker att hinna med innan tåget mot Stockholm går söndag kväll. Den enda som egentligen har fått mitt fulla fokus som vanligt är madame mjau, hon ylar sig till min uppmärksamhet så fort den är bristfällig. Alla andra fantastiska människor i mitt liv sitter snällt, tyst och väntar. Jag hoppas på det åtminstone, att dom fortfarande finns kvar där när jag fått rätsida på min upptagna hjärna. Då ska jag försöka ta igen all missad tid.
