Gammelfarmor

När det var garderobstäd i Äskekärr för ett par veckor sen dök min älskade kanin upp, jag blev otroligt glad då jag bara några dagar tidigare funderat över vart den tagit vägen och dragit slutsatsen att den av misstag blivit slängd. Från början är det en gammal parfymflaska som tillhörde min kära gammelfarmor Anna, även kallad Gammor. Anna måste varit en av dom raraste tanterna på denna jord och när hon gick bort var det just den här glaskaninen med guldhuvud jag desperat ville ha, den som stod på kryddhyllan i köket där man alltid blev bjuden på hembakta skorpor. Idag är den sliten och egentligen inte mycket att ha, men om man skruvar av korken som utgörs av huvudet på kaninen så finns där än idag parfymlukt kvar och att slänga den vore som att slänga bort en del av Gammor.

Mjölksur

Gissa om jag blev grinig när jag kom till jobbet i morse och insåg att någon/några hade sörplat i sig min halvliter med mjölk jag lämnat i personalrummets kyl med tanken att kunna ha till mina flingor på frukostrasten idag. Jag kan acceptera att någon tar en skvätt i kaffet men när varenda jävel ska i och slaska i min mjölk så den tar slut så tar också mitt tålamod slut. Jag tänker inte betala för deras kaffe med mjölk- knarkande och om man nu vet att man dricker kaffe med mjölk 3 ggr om dagen så får man väl köpa med sig en egen mjölkliter och ställa där istället för att snylta på andra. På grund av detta fick jag äta torra flingor utan mjölk till frukost idag. Tack så hemkt mycket, hoppas kaffet smakade bra.

Idag kunde man skymta lite sol mellan molnen.

Och jag och Eve passade på att ta en glass i hamnen, det blåste halvt storm som framkallade gåshud men man måste ju passa på att ta vara på solen när den äntligen vågar sig fram då man är ledig. Glassen smälte ju inte bort iallafall.

Alltid tillgänglig

I samma stund som mobiltelefoner och internet spred sig explosionartat över världen så slutade privatliv att existera. Jag förnekar inte att jag ibland är något fastklistrad vid både min dator och min mobil, på något vis känns det tryggt att alltid vara kontaktbar. Skulle jag drabbas av plötsligt brutet ben i skogen kan jag alltid ringa någon som kan komma och plocka upp mig och skulle jag ha fruktansvärt tråkigt någon dag så kan jag roa mig med att skriva lite strunt på nätet. Som timvikarie blir man dessuotom beroende av sin mobil vare sig man vill eller ej, för dom gångerna man lämnar mobilen hemma så kan man ge sig fan på att dom ringer för att erbjuda jobb man faktiskt behöver.
Vissa dagar är mobilen bara ett stressmomnent, den ringer hela tiden- när man sitter på toa, när man kör bil, när man jobbar. Oftast är det inget viktigt utan mer frågor som "när kommer du? är du på väg? har du fixat det där än?är du klar med det här?"
Jag är själv dålig på att höra av mig till folk, kan ibland tycka att det är skönt att slippa bry mig, att få vara lite okontaktbar emellanåt- få lite andrum mellan alla måsten. Tyvärr är jag lika dålig på att låta bli att svara på sms då jag är rädd att någon ska ta illa upp.
Nu menar jag självklart inte att jag inte tycker om att få sms, jag tycker det är väldigt trevligt att få ett sms då och då från någon som undrar hur man har det och om man ska med ut och ta en kaffe, men när man blir bombad med sms från tre olika håll från vänner och bekanta som försöker planera något vill man tillslut bara skita i allt och stänga av mobilen så det blir tyst.

I sommar när jag har schema att jobba efter har jag börjat lämna mobilen hemma alltmer. Jag njuter av att slippa vara beroende av den pga jobb och faktum är att jag saknar den inte. Det är ett stressmoment mindre att slippa svara på alla meningslösa sms, är det något akut kan jag ändå inte fixa det direkt eftersom jag jobbar och allt annat kan vänta tills jag har slutat och kommit hem. Nu gäller det bara att få alla att förstå detta så man inte får massa oroliga samtal från dom som tror att det hänt något eftersom jag inte svarar i mobilen..

Korkad kräkfobi och galna damer utan trafikvett

Helgen som bara gick bjöd på mycket kul, det blir lätt så när man vet att man är ledig en helg för man planerar in en månads sysselsättningar på ynka två och en halv dagar. Det började fredag kväll med inflyttningsfest i sällskap av glada vänner, vin och falsk allsång (och slutade antagligen med omedelbar vräkning av dom nyinflyttade). Lördag förmiddag bar det av till Äskekärr för saftkokning, blandsaften blev riktigt bra och när den var klar var jag så upp i varv att jag följde med familjen ut i skogen för lite svampplockning av bara farten. Det finns inget så avkopplande som att traska runt i skogen i jakt på kantareller med fågelkvitter som bakgrundsmusik, faktum är att dom nästan är roligare att plocka än att äta.
Till kvällen var det dags för nästa fest- den här gången födelsedagsfest. Jag lämnade vinet hemma och ägnade kvällen åt att studera hur folk omkring mig blev fullare och fullare, 20 över elva tyckte jag att jag sett nog av öldrickande människor och när starkspriten kom fram sa jag hej då och åkte hem till sängen.

Efter ett par timmar vaknade jag av ett fruktansvärt illamående, med tanke på min kräkfobi låg jag som förstenad då jag anade att om jag rörde på mig så skulle jag få torka golvet. Efter 40 minuter av kallsvett och skakningar lyckades jag kväva illamåendet med en svidande mage som resultat. Såhär i efterhand undrar jag fortfarande varför jag är så förbannat dum varje gång men är man obotligt rädd för spyor så är man. Jag tycker väl helt enkelt att maten ska in i munnen och ut i rumpan- allt annat känns fel och snuskigt, tänk själv om man åt med rumpan och bajsade med munnen, alla fisar skulle lukta rap och tvärtom och fina middagar skulle inte existera. Hur det skulle vara att kyssas ska vi inte ens gå in på..
Halv sex nästa morgon ringde klockan och jag pallrade mig upp- trött, grinig och allmänt hängig. Tidigare i veckan hade vi planerat in en resa till Ullared och för att vara där till öppningsdags är det tidig morgon som gäller. På Ge- Kås trängs man bland tusentals ivriga tanter med suckande män och gråtande barn, jag är nästan beredd att hålla med om att dom saknar trafikvett som farsgubben något irriterat uttryckte det efter att ha blivit påkörd av för många kundvagnar. I ett varuhus existerar ingen högerregel och det finns inga parkeringsvakter som bötfäller felparkerade tanter med tillhörande vagnar. Bland billiga varor är det djungelns lag som gäller och man skulle nästan kunna tro att man fick rabatt efter hur många hälsenor man kapat med kundvagnen. Efter ett tag kände jag febern komma krypande och plötsligt fick jag en känsla av att befinna mig i en gigantisk mysrtack, full av pissmyror kånkandes på sina fynd. Två timmar senare befann jag mig åter på parkeringen med en kasse mestadels andvändbara saker, ett huvud som kändes sprängfärdigt och en kropp som värkte i varenda vrå. Jag tog en ipren, lutade mig tillbaka i bilen och somnade.
Senare när jag slog upp ögonen befann vi oss i Ugglarp, underbara västkusten bredde ut sig för min syn och febern hade skingrats för stunden. När vi klev ur bilen möttes vi av en doft av salt strand och lite senare av en släkting med tillhörande hund.
På något vis kom vi även hem till Skaraborg denna dag, mestadelen av hemresan sov jag eller morrade irriterat om att jag ville hem och att jag var trött på att sitta ihopknycklad i baksätet på bilen..
Tyvärr har jag inga bilder varken från saftkok eller västkusten, men en bild på en festfin Evelina på väg till inflyttnigsfesten är inte fy skam det heller.

Vart tog helgen vägen?

I morgon, när febern har lagt sig och det har slutat susa i huvudet ska jag berätta om min lediga helg. Helgen som bara gick och aldrig stannade upp.

Schyssta lökar..

Efter att ha sett en gubbe med enorma svettfläckar under armarna kom jag till insikt om att uttrycket "schyssta lökar" kan ha dubbel betydelse.

Och så undrar folk varför vi kallar dom för dumma och drar dåliga skämt om dom?..

Mordgåtan.

I morse vaknade jag av sirener utanför lägenheten. Efter att ha varit på festival halva natten var jag för trött för att ens fundera över vad det berodde på, tänkte att det var väl någon stackars farbror med kärlkramp och somnade snabbt om. Någon timme senare vaknade jag av att min syster sa "Moa, det står polisbilar utanför här och dom går runt med hundar". Yrvaken stapplade jag upp med håret på ända för att kolla mellan persiennerna likt en gammal nyfiken tant bakom sin spetsgardin. Efter ett tag insåg vi att dom hade spärrat av trappuppgången bredvid och området runtom, flertalet poliser gick runt och stirrade ner i vägen som om dom letade efter något. För fega för att fråga vad som hänt åt vi frukost med spektaklet utanför som underhållning. Senare under en promenad såg vi att även delar av tågstationen var avspärrad och nyfikenheten växte sig om möjligt ännu större. Efter ett par timmar fick vi svaret via radion, en man i 51-års åldern hade hittats död i sin lägenhet och man misstänkte mord. Mord? I Mariestad? Så nära min bostad? Skvallermolekylerna i kroppen vaknade till liv, gottade sig och frodades. Samtidigt kändes den mörka trappuppgången plötsligt mycket mera hotfull och ett öppet fönster mindre lockande. Nu råkar jag veta att den mördade var en hederlig gammal parkbänksnötare och eftersom jag inte umgås i dom kretsarna så kan jag antagligen vara lugn, men lite spännande är det trots allt. Inte nog med att sommaren är fullspäckad av mordserier, nu har vi i Mariestad även en egen mordgåta att lösa. Visst är det trevligt när det händer saker men jag hade i ärlighetens namn föredragit någon roligare tillställnig för är man inte mörkrädd så blir man väl. Antalet gånger jag har kollat så att dörren är låst ikväll går inte räkna på en hand...

Den möblerade bastun.

Nu är den äntligen här, den efterlängtade sommaren kom tillslut och fick mig att inse vad som menas med "solsting". Jag klagar inte, jag älskar solen och värmen men ibland kan det bli lite för mycket av det goda till och med för mig. Faktum är att jag ser nybadad ut konstant..ja det vill säga på håll. Kommer man närmre känner man snart på odören att det inte är något annat än i min egen svett jag har badat. Jag är just nu klibbigare än ett barn som käkar sockervadd och det enda jag vill är att ställa mig i en kall dusch resten av dagen. Tyvärr är inte heller lägenheten en tillflykt bort från värmen, lägenheten är som en kokande gryta kryddad med en het moa, lite möbler och en tapper takfläkt som rör om men dessvärre inte rår på den tryckande värmen utifrån. Varje morgon vaknar jag och tror att jag kissat på mig tills jag inser att jag ligger fastklenad i svettfuktiga lakan efter en natt med hundratals vändningar i jakt efter den svalaste, bekvämaste ställningen. Jag misstänker att nästa gång någon plingar på dörren kommer man istället för mig hitta ett soltorkat, skrumpet skal av det som en gång var jag.