onsdag 9 december 2009

När allt bromsas en stund har man tid med allt man ändå inte orkar göra

Vi skulle bara till affären. Eftersom jag är en lat natur bestämde jag att bilen var ett bra sätt att ta sig dit och självklart skyllde jag mitt lata val på att det kunde bli tungt att bära kassarna tillbaka till lägenheten efteråt. Hur dålig ursäkt det än kan tyckas vara så övertygade jag min kära syster så vi begav oss ut genom dörren och över bakgården med bilen som mål.

Ute på gatan kom den första stämningsdödaren. Där stod den gamle trogne peugeoten så fint parkerad, tyvärr ca 5 meter fel. På vindrutan satt det en lapp av det slag man helst skulle slippa. Något lättad över att det inte var jag som parkerat bilen kunde jag inte låta bli att skratta lite i smyg, jag kan komma på många andra saker jag hellre lägger 600 kr på än en parkeringsbot.
Jag borde aldrig ha skrattat. Det är nog sant som dom säger att "skrattar bäst som skrattar sist", för vi kom inte längre än kanske 500 meter med min lilla röda pärla så hördes det en oroväckande smäll någonstans från bilens inre. Jag parkerade bilen i första bästa parkeringsruta för att undersöka saken närmare men utifrån sett såg allt normalt ut. Jag tyckte att jag hade hört ett skrapande ljud precis efter smällen så jag tänkte att om jag kör lite till så hör jag ju om något är fel så jag tryckte ner rumpan i förarsätet igen och startade motorn. Jag la i backen och började backa- eller rättare sagt, jag försökte backa. Det gick utmärkt ett par centimeter bakåt, men där tog det tvärt stopp och jag kom inte längre. I ett kort ögonblick trodde jag nästan att jag backat över någons hund innan jag insåg jag att det var höger bakhjul som låst sig. Där satt jag med bilen fast i en parkeringsruta och med tunga matkassar som jag trots min lathet tvingades bära hem efter ytterligare några hopplösa försök att få ut bilen.

Efter att i några minuter ha förbannat alla högre makter sansade jag mig tillräckligt för att ringa en vän för hjälp med att forsla bort bilfanskapet. Nu sitter jag här fast utan bil i någon vecka och aldrig har jag varit så sugen på att ta bilen och åka någonstans.

2 kommentarer:

FridaR sa...

Vågar man små skratta? :-P

/Frida

moa sa...

Tveksamt..men skadeglädjen den bästa glädjen är enligt mig så varsågod.
Men du gör det på egen risk;)