Den alltid så idylliska skogen

Idag var vi på skjutbanan hela dagen. Vi fick skjuta med vapen av modell manligare och vädret var utomordentligt bra hela dagen. En utmärkt dag kan tyckas- ända till slutet. Vi hade sedan tidigare fått veta att vi skulle orientera på eftermiddagen och på egen hand ta oss tillbaka till gardet, en hyfsat enkel uppgift om man har lite koll på kartläsning och kondition. Jag är väl milt sagt inte den atletiska typen och än mindre den optimala kartläsaren då jag aldrig riktigt har fattat det där med kompass, resultatet blev därefter.

I försvarsmakten heter det alltid att vi gör allt ihop för att vi är ett lag och alla ska med men av någon konstig anledning så gäller denna gyllene regel inte vid orientering. Tyvärr får jag väl säga. Rätt vad det var sprang jag där ensam med en karta i handen längs någon igenvuxen stig och hade ingen aning om vart i helvete jag var någonstans. Jag sprang ju bara rakt väster ut från dammen, då borde ju kontroll nummer ett ligga här någonstans..eller? Ytterligare en koll på kartan- dom där prickarna, är dom stora stenar? Ett ögonsläng i vegetationen och jag inser till mitt förtret att det inte finns några stora stenar så långt ögat kan nå. Jag blir stående ett bra tag stirrandes på kartan medan mygg, flugor och bromsar kalasar på svetten som dryper om mig i den trettiogradiga eftermiddagssolen. Tillslut börjar jag planlöst vandra runt i ett område en bit bort där det faktiskt finns stora stenar, massor av stora stenar. Rena ormboet i mina ögon och jag känner paniken stiga tills jag inte längre törs gå med risk för att stöta på pappa orm. Istället börjar jag trippa runt likt en cirkushäst i cirklar runt området i hopp om att skymta lite orange tyg någonstans, men icke. Efter femton minuter ser jag istället försvarets blå joggingbyxor komma luffandes bland grenarna och mitt hjärta slår ett extra slag av lycka- jag är inte längre själv i ormskogen!

Det visade sig att dom jag stötte på hade ungefär lika dålig koll som jag själv, vi irrade runt i ytterligare femton minuter innan vi gav upp och tog oss till kontroll två istället. Ungefär på samma spår fortsatte det dom närmsta två timmarna men vi lyckades på något vis ändå plocka alla kontroller som var kvar för att ta oss tillbaka till Livgardet precis på minuten med andan i halsen.
Orientering är helt klart inte min grej, borttappad från ruta ett, noll lokalsinne och det enda jag kunde tänka på var alla fina blåbär och smultron som kladdades fast under mina skosulor istället för på min tunga. Bara att be till Gud och hoppas att jag aldrig kommer ifrån gruppen för det skulle antagligen innebära döden för min del.

Ta vara på ungdomen för den kommer aldrig åter

Många har väldigt bråttom genom livet, vi måste hela tiden någonstans och vi blir skräckslagna av att bara vara. Själv har jag alltid varit en av dom där hysteriska som längtar så efter vuxenlivet att jag ibland totalt glömt bort att leva i nuet. Sanningen är den att jag trots min strävan nu står här precis i början av livet och har inte den blekaste om vad som kommer härnäst. Ångest, javisst men till vilken nytta? Jag kommer inte snabbare till insikt om vad jag ska hitta på i framtiden av att stressa mig igenom det som faktiskt råkar vara den del av mitt liv jag aldrig får åter.Vuxna har vi hela livet på oss att vara men ung och fri är man bara under en begränsad tid. För min del är den tiden just nu och jag begår ett stort misstag då jag slösar denna värdefulla del av mitt liv på att tänka på framtiden.
Är det verkligen så bråttom med att hitta rätta jobbet just nu? Jag kommer ha åtminstone 40 år på mig att tröttna på det ändå. Istället kanske jag skulle ta lite ströjobb, ta mig tid att tänka efter, bara göra precis vad jag känner för. Fast jobb innebär självklart en trygghet, en trygghet som kostar dig mycket av din tid. Allting måste planeras efter dina jobbtider, din fritid går åt till att göra allt som inte hinns med då du jobbar. Du tjänar pengar- toppen! När hinner du göra av med dom?

Vuxenlivet kan vänta, jag tror inte mitt bästföre- datum passeras vid 30 trots allt.
När man en dag står där med sitt jobb, villa, volvo och ungar så är livet plötsligt väldigt skört och brgränsat, har det väl gått i blom gäller det att vattna det för att det inte ska dö ut. Medan du har fullt upp med att vattna så springer åren ifrån dig och innan du vet ordet av är du för gammal för att gör allt det där du sköt framför dig och skulle göra senare eftersom du hade hela livet på dig. Allt du tyckte kunde vänta för att du hade så bråttom att växa upp och skaffa dig ett riktigt liv. En trygghet.

Jag tror det kan vara bra att släppa taget om tryggheten, ge tusan i att fega och våga leva i nuet. Satsa på sig själv och inte framtiden för ett tag. Sluta leka vuxen medan man har chansen för allt det där kommer ändå så småningom. Självklart ska man ta sig en funderare på framtiden då och då (jag har själv påbörjat mitt pensionssparande så smått, det finns ju trots allt ett liv efter blomningen) och givetvis ska man sträva efter vuxenlivet då tiden är inne. Men fram tills dess- den som lever får se!

Tiden då fotografering var rena lotteriet.

Se och njut för i nutidens digitala värld finns inte plats för dom operfekta men ack så charmiga bilderna.

"För jag har sån smak för bilar med flak..."

Efter tre veckors slit bakom ratten har jag äntligen fått utdelning i form av ett förarbevis. Det var en skrämmande inspektör på uppkörningen och en vettskrämd Moa som nervöst satte sig i lastbilen efter att ha blivit ifrågasatt om däckens mönsterdjup verkligen var tillräckligt?
Varför dessa inspektörer alltid ska vara så nitiska har jag aldrig förstått. Läskiga inspektörer bidrar till att man blir enormt nervös vilket i sin tur leder till att man gör små, obetydliga men pinsamma fel.
Det värsta var nog ändå när jag skulle parkera. Tänkte helt korrekt att en lågväxel vore passande och växlade till vad jag trodde var trean. Bilen hoppade fram värre än en bångstyrig häst. En liten lätt svordom och ett nytt försök att få i trean och bilen fortsatte hoppa. På tredje försöket efter några sekunder som kändes som en evighet insåg jag att det inte var växellådan som var trög utan jag själv. Det var något pinsamt att komma till insikt om att jag hade suttit och svurit över den förbannade växellådan som alltid kärvar mellan hög- och lågväxeln när det i själva verket var jag själv som hade glömt slå om till låg.
Hursomhelst måste jag ha någon ovan molnen som gillar mig för trots en inte helt felfri uppkörning kom jag därifrån med ett förarbevis och omdömet "Bra säkerhetstänk och i det stora bra kört men du är klantig".
Som att jag inte redan visste det..

Med båda händerna på ratten

För en vecka sedan kom det efterlängtade slutet på grundutbildningen. Fyra månader har gått och äntligen är vi fullfjädrade soldater. Nåväl, i pappren är vi soldater. I verkligheten kan vi nog mer liknas vid en flock fånar i uniformer som tror att vi är soldater. Det har varit en lärorik tid med många nya upplevelser- allt i från isvaksbad till militärrestaurangens tappra försök till matlagning. Vi har lärt oss kriga i skogen, i stadsmiljö, i logementsmiljö..det sistnämnda har vi själva stått för utbildningen varje morgon när toaletterna ska rengöras. Vi har firat oss ner från hus, pissat i skogen, sovit i kalla tält, skjutit, kastat handgranater, bäddat sängar, marscherat oss till benhinneinflammation, fått veta att vi är kötthuvuden kokta i bajs..kort sagt har vi blivit inmatade med diverse mer eller mindre bra fakta och beteenden.
Kontrasterna var stora när befattningsutbildningen plötsligt drog igång. Från att ha sprungit runt med stridsutrustning i skogen dagarna i ända blev tillvaron plötsligt väldigt behaglig. Stridsutrustningen hänger dom kommande veckorna tryggt i skåpet medan jag och tolv andra lyckliga själar glider runt i lastbilar och lyssnar på Christer i P3. Träningen sker på eget bevåg vilket funkar förvånansvärt bra och den frystorkade "maten" lyser med sin frånvaro.
På en vecka har jag lärt mig hur jag tar mig både framåt och bakåt med lastbil, att jag ska ge tusan i att ha handen på växelspaken när jag kör och dessutom borde jag ha lärt mig hur en dieselmotor fungerar men är fortfarande inte helt säker (teorilektion efter middagen är som gjort för att krocka med paltkoman).
Det är välförtjänta latdagar vi nu lever i och det gäller att ta vara på dom för så småningom drar det igång med prinsessbröllop och högvakter och jag känner på mig att helgtjänsterna kommer avlösa varandra och den lediga tiden åter krympas ner till minimum.

Med händerna på ratten- framåt!

Grönt är skönt?

Såhär efter halva grundsoldatutbildningen fattar jag nog fortfarande inte riktigt vad som pågår. Jag känner mig varje dag som en nybörjare och vissa saker vänjer jag mig aldrig vid trots att jag gjort det upprepade gånger. Varje morgon stiger jag upp likt en zombie och drar på mig uniformen eller i värsta fall fyskläder fast jag hellre hade sovit åtminstone ett par timmar till. Morgonhumöret får mig att hata allt och alla omkring mig och det sparas inte på svordomar när sängen ska bäddas och jag för tredje gången inom en minut drar huvudet i översängen. När jag har stått i timmar och frusit på en snötäckt och isande kall skjutbana förbannar jag hela världen och när vi blir tilldelade den fjärde menlösa uppgiften för dagen och inser att klockan bara är elva på förmiddagen vill jag bara lägga mig ner och böla en skvätt. Kort sagt kan man säga att jag många gånger tror att jag har hamnat i helvetet med undantaget att det inte finns några helveteseldar (och antagligen är den mest djävulska personen på Livgardet jag själv).

Nu kanske det låter som att jag vantrivs och helst av allt bara vill fly därifrån men riktigt så illa är det inte. Det har självklart sina ljusa stunder och på något vis får alla menlösa uppgifter dagarna att gå. Hela tillvaron är som en obekväm bekvämlighet. Du har alltid något att göra även om det i vissa fall innebär att stå rätt uppochner och vänta i två timmar på att utföra något som tar 3 minuter. Du behöver aldrig fundera över vad du ska göra på din lediga tid för den lyser med sin frånvaro och om den mot all förmodan dyker upp så vill du inget annat än sova. Du tvingar dig själv att göra lite mer än vad som egentligen är bekvämt för är det något man lärt sig under dessa sex veckor så är det just att verkligheten inte är bekväm..inte någonstans. Man testar hela tiden sina gränser och inser att man orkar och klarar av lite eller ibland mycket mer än man tror. Jag har aldrig uppskattat min lediga tid så mycket som jag gör nu och vem kunde tro att två madrasser på golvet kunde kännas som himmelriket. Det krävs helt enkelt en vecka i ett råfuktigt tält och grönpåsar som basföda för att man ska uppskatta vardagen. Varje permission är guld men att åka tillbaka till Livgardet är silver. Självklart kommer en dämpad ångest smygandes varje gång klockan närmar sig avfärd mot huvudstaden söndag kväll, allt annat vore konstigt. Ingen normal människa skulle frivilligt välja tidiga morgnar och långa dagar med slit framför en god köttbit vid tvn i goda vänners sällskap men faktum är att det är det förstnämnda som bidrar till utveckling. Det är en skräckblandad förtjusning, många gånger vill man bara dö men känslan av att ha överlevt skiten är oslagbar.
Innan inryck tyckte jag att lumpen måste vara något riktigt kul eftersom alla som gjort det kan prata i timmar om det. En vän gav mig då svaret "Om du skulle få armen avsliten skulle du definitivt prata om det men inte fan är det kul". Jag förstår nu vad han menade.

Då var det över för i år!

Jul och nyår bara sprang förbi. Faktum är att hela december bara gick nästan utan min vetskap. Idag har vi klätt av granen, lämnat den på tippen och packat ner alla andra juliga saker i en kartong för att samla damm till nästa jul. Mitt löfte om mer skrivande gick åt skogen och mindre lär det bli. Om en vecka kliver jag i dom gröna kläderna och börjar ett helt annat liv på helt annan plats- Mariestad sörjer och livgardet jublar. Jag vill tacka för året som gått och ser fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Här kommer det förbli ganska fåordigt, tiden räcker inte till och jag har helt enkelt bättre saker för mig dessa vackra vinterdagar än att sitta klistrad vid datorn. Dock kan jag nog lova ett och annat inlägg om det nya levernet när jag har börjat inse vad jag gett mig in på.