Ett bra besked

Jag fick jobbet! I Mars är det åter till Livgardet. Det blir ett kärt återseende:)

Tiden går långsamt när man väntar

Var i söndags på intervju för Livkomp. Senast 4e februari skulle man få svar. Svaret har inte kommit än och jag tror inte att tiden kan gå långsammare just nu.

Bilen är helt enkelt bästa färdsättet efter helikopter

Det finns olika anledningar till varför jag tycker om att köra bil, t.ex slipper jag prata med folk jag inte vill prata med och jag behöver aldrig stanna mitt i vägen för att jag hamnat bakom ett långsamt godståg.

Jag är en bilmänniska, en obotlig sådan. Bil är frihet. Du kan åka vart du vill och när du vill. Du väljer själv vem du vill eller inte vill ha med dig på din resa och du bestämmer själv när du vill stanna för en paus.
Detta året har jag förmodligen åkt mer kollektivt än jag någonsin kommer göra under resten av mitt liv. Snålheten övervann bekvämligheten när försvarsmakten betalade resorna och jag bet i det sura äpplet och satte mig något ovilligt på tåget två gånger i veckan under ett års tid.
Om min bild av kollektivtrafik var dålig innan så hjälpte detta året inte direkt till, tvärtom. SJ har fortfarande inte lyckats charma mig och min närhetsfobi mot okända människor har förstärkts. Jag ser inte nöjet i att sitta halvvägs upp i knät på en okänd 98 kilo tung göteborgare som slänger artighetsfraser omkring sig med sur kaffeandedräkt. Jag ser inte det behagliga i att stå på en kall perrong och vänta på ett tåg som kanske med lite tur dyker upp och jag ser inte det lustiga i att inte kunna bestämma över min egen resa. Sist men inte minst ser jag inte logiken i att betala för det.
Nä, tacka vet jag när jag får köra bil. Det är en av mina absoluta favoritsysslor och det bästa sättet att ta sig framåt och bakåt dit man vill. Inga kaffegubbar, inga griniga ungar som sprider virus omkring sig, ingen kall väntan. Bara jag, bilen och sätesvärmen- och P3 såklart.

Tankar kring jul

Julen. Som jag alltid längtar, som jag alltid älskar. Och ändå- alltid lika skönt när den är över.

Julafton 09:07
Jag vaknar av att katten trasslat in sina klor i mitt hår i ett hungrigt och desperat försök att väcka mig. Med andra ord en helt vanlig morgon. "Men gumman, mamma har säkert något gott till dig i köket, gå dit istället" försöker jag sömndrucket i hopp om att få sova bara tio minuter till.
En kall nos nuddar vid min kind och följs av ett kuttrande ljud. I ett kort ögonblick tänker jag att jag vill be henne hålla käften och knuffa ner henne från sängen. Sen minns jag att det är julafton- dagen då man ska vara snäll mot alla. Även katten.
Tio minuter senare har jag insett att ytterligare sömn är en omöjlighet med en katt vankandes av och an över huvudkudden, dessutom hör jag att julfrukosten står dukad och att syster med barn är på ingång. Lika bra att gå upp och påbörja julfirandet.

10:40 (eller någonstans i dom krokarna)
Jag ger mig själv en stukad lilltå i julklapp genom att promenera in med foten före i ett soffben, precis vad jag önskade mig! Jag borde förmodligen önskat mig bättre motorik istället.

Julafton ca 4 timmar senare
Äntligen! Det efterlängtade julbordet. Jag stoppar i mig alldeles för mycket för vad som kan anses nyttigt, det är ju trots allt jul.

15:00
Ja, jag hör till dom som tycker att man ska kolla på Kalle- Anka. Eller rättare sagt, sova till Kalle- Anka. Vad ska man annars göra?

Senare..
Av någon anledning är fortfarande julklappsutdelningen dagens höjdpunkt trots mina 23 år. Alltid efter Karl- Bertil Jonssons jul. Alltid lugnt och sansat där vi turas om att öppna våra klappar. Det är väl det som är tanken åtminstone, men efter två varv kan pappa som vanligt inte låta bli att smygöppna sina paket fast att det inte är hans tur. 5 minuter senare sitter vi där allihopa med varenda klapp uppriven, julpapper över hela vardagsrummet och med en hög fina presenter framför oss. Jaha, det var det det..ska vi ta lite glögg?
Alla är för mätta efter dagens mat- och sockerintag för att ens vara sugna på glögg, istället somnar en efter en i soffan, inbäddad i julklappar och med fikonpaketet på magen. Och så var ännu en julafton förbi, ytterligare en 24e december med illamående som följd av frosseri och tv- tittande. Det är inte en jul som i amerikanska filmer, men ändå- en bra jul. Min julafton, precis som jag vill ha den.

00:48
Jag ligger i sängen, magen känns som den vill spricka vilken sekund som helst. Det är varmt på rummet för termostaten till elementet har på något märkligt vis försvunnit spårlöst. Självklart är det icke justerbara elementet inställt på maximal värme. Medan jag ligger där och förbannar värmen och mig själv för att jag stoppat i mig så mycket dadlar så kommer jag att tänka på en sak.
Är det inte lite konstigt att vi firar Jesus födelse med frosseri och girighet. Det är väl två av de sju dödssynderna? Sen somnar jag för att nästa morgon väckas av en katt som trasslat in sina klor i mitt hår. En helt vanlig morgon efter en helt vanlig jul.

Välkommen tillbaka

Jag har planer på att komma igång med skrivandet här igen. Allt annat vore ljug. Det tar bara lite tid att komma in i rutinerna igen. Att minnas hur författandet går till.
Mycket har hänt sedan sist. Jag köpte dom där kängorna jag ville ha, jag muckade, jag köpte mig ett par skidor, jag besökte Skåne förra helgen, jag har permanentat mitt hår för gud vet vilken gång i ordningen, jag har blivit nattmänniska och om möjligt ännu mer morgontrött, jag har enligt mina i huvudet uppgjorda planer börjat simma...
Tanken är att inte nöta det som varit. Istället ska jag börja om och försöka ge en bild av den vardag som kommer framöver. Nu finns tiden, nu finns orken. Nu ska jag bara hitta inspirationen, den har varit plågsamt frånvarande senaste tiden men nu känner jag vittring och kanske kanske kan jag finna den någonstans där bakom alla roliga minnen från året som gått. Det kommer bli ett kärt återseende!

Höstblomma

Så går tiden, denna alltid så snabba tid som bara rusar. Plattan i mattan och full fart framåt så lilla jag knappt hänger med. Om ett par veckor drar slutövningarna igång och jag kan inte riktigt fatta att det bara är knappt två månader kvar. Två ynka korta månader av de från början elva långa outhärdliga. Jag har utvecklats, det är svårt att sätta fingret på exakt hur och var men det känns annorlunda. Jag har kommit till insikter, insikter som kanske inte gjort mig ett dugg klokare men fortfarande- insikter jag aldrig varit i närheten av. Det har krävt min tid och mitt fokus och för första gången på väldigt länge är jag på gång, på väg uppåt och det känns bra- riktigt bra. Under tiden jag varit självupptagen flög sommaren förbi som ett semesterplan till Kreta, ett muller på himlen som man inte riktigt reflekterade över förän det var förbi. En morgon var höstdimman här och löven föll sakta, det ångade ur munnen och jag kände pirret komma. Det där pirret som börjar i magen, går upp genom bröstet för att sluta i huvudet.
Jag blommar på hösten och har alltid gjort, det är något i luften. Ny energi, ny inspiration, ny start. Det liksom bubblar upp från ingenstans, det vackra höstlandskapet och den nya klara luften som ger en försmak av vinter. Det är glädje och kärlek.

Apropå glädje och kärlek så tänker jag på alla som kommit i skymundan, som jag inte riktigt hunnit med. Dom är mitt dåliga samvete. Under snart ett år har jag varit om möjligt ännu uslare än vanligt på att höra av mig till dom jag tycker om. Det är lite ångest mitt i all höstglädje, att veta att man försummar dom som betyder mest. Att veta att jag är en riktigt usel vän. Men jag vill göra det på riktigt, känna att jag har tiden. Kunna träffas och veta att inget annat väntar runt hörnet och att jag inte har hundra andra saker att hinna med innan tåget mot Stockholm går söndag kväll. Den enda som egentligen har fått mitt fulla fokus som vanligt är madame mjau, hon ylar sig till min uppmärksamhet så fort den är bristfällig. Alla andra fantastiska människor i mitt liv sitter snällt, tyst och väntar. Jag hoppas på det åtminstone, att dom fortfarande finns kvar där när jag fått rätsida på min upptagna hjärna. Då ska jag försöka ta igen all missad tid.

Dr. Martens Serena 8-Eye Boot TAN POLISHED LAREDO

Dr. Martens Serena 8-Eye Boot TAN POLISHED LAREDO


Vill ha, ska ha..på något vis.