Med båda händerna på ratten

För en vecka sedan kom det efterlängtade slutet på grundutbildningen. Fyra månader har gått och äntligen är vi fullfjädrade soldater. Nåväl, i pappren är vi soldater. I verkligheten kan vi nog mer liknas vid en flock fånar i uniformer som tror att vi är soldater. Det har varit en lärorik tid med många nya upplevelser- allt i från isvaksbad till militärrestaurangens tappra försök till matlagning. Vi har lärt oss kriga i skogen, i stadsmiljö, i logementsmiljö..det sistnämnda har vi själva stått för utbildningen varje morgon när toaletterna ska rengöras. Vi har firat oss ner från hus, pissat i skogen, sovit i kalla tält, skjutit, kastat handgranater, bäddat sängar, marscherat oss till benhinneinflammation, fått veta att vi är kötthuvuden kokta i bajs..kort sagt har vi blivit inmatade med diverse mer eller mindre bra fakta och beteenden.
Kontrasterna var stora när befattningsutbildningen plötsligt drog igång. Från att ha sprungit runt med stridsutrustning i skogen dagarna i ända blev tillvaron plötsligt väldigt behaglig. Stridsutrustningen hänger dom kommande veckorna tryggt i skåpet medan jag och tolv andra lyckliga själar glider runt i lastbilar och lyssnar på Christer i P3. Träningen sker på eget bevåg vilket funkar förvånansvärt bra och den frystorkade "maten" lyser med sin frånvaro.
På en vecka har jag lärt mig hur jag tar mig både framåt och bakåt med lastbil, att jag ska ge tusan i att ha handen på växelspaken när jag kör och dessutom borde jag ha lärt mig hur en dieselmotor fungerar men är fortfarande inte helt säker (teorilektion efter middagen är som gjort för att krocka med paltkoman).
Det är välförtjänta latdagar vi nu lever i och det gäller att ta vara på dom för så småningom drar det igång med prinsessbröllop och högvakter och jag känner på mig att helgtjänsterna kommer avlösa varandra och den lediga tiden åter krympas ner till minimum.

Med händerna på ratten- framåt!

Grönt är skönt?

Såhär efter halva grundsoldatutbildningen fattar jag nog fortfarande inte riktigt vad som pågår. Jag känner mig varje dag som en nybörjare och vissa saker vänjer jag mig aldrig vid trots att jag gjort det upprepade gånger. Varje morgon stiger jag upp likt en zombie och drar på mig uniformen eller i värsta fall fyskläder fast jag hellre hade sovit åtminstone ett par timmar till. Morgonhumöret får mig att hata allt och alla omkring mig och det sparas inte på svordomar när sängen ska bäddas och jag för tredje gången inom en minut drar huvudet i översängen. När jag har stått i timmar och frusit på en snötäckt och isande kall skjutbana förbannar jag hela världen och när vi blir tilldelade den fjärde menlösa uppgiften för dagen och inser att klockan bara är elva på förmiddagen vill jag bara lägga mig ner och böla en skvätt. Kort sagt kan man säga att jag många gånger tror att jag har hamnat i helvetet med undantaget att det inte finns några helveteseldar (och antagligen är den mest djävulska personen på Livgardet jag själv).

Nu kanske det låter som att jag vantrivs och helst av allt bara vill fly därifrån men riktigt så illa är det inte. Det har självklart sina ljusa stunder och på något vis får alla menlösa uppgifter dagarna att gå. Hela tillvaron är som en obekväm bekvämlighet. Du har alltid något att göra även om det i vissa fall innebär att stå rätt uppochner och vänta i två timmar på att utföra något som tar 3 minuter. Du behöver aldrig fundera över vad du ska göra på din lediga tid för den lyser med sin frånvaro och om den mot all förmodan dyker upp så vill du inget annat än sova. Du tvingar dig själv att göra lite mer än vad som egentligen är bekvämt för är det något man lärt sig under dessa sex veckor så är det just att verkligheten inte är bekväm..inte någonstans. Man testar hela tiden sina gränser och inser att man orkar och klarar av lite eller ibland mycket mer än man tror. Jag har aldrig uppskattat min lediga tid så mycket som jag gör nu och vem kunde tro att två madrasser på golvet kunde kännas som himmelriket. Det krävs helt enkelt en vecka i ett råfuktigt tält och grönpåsar som basföda för att man ska uppskatta vardagen. Varje permission är guld men att åka tillbaka till Livgardet är silver. Självklart kommer en dämpad ångest smygandes varje gång klockan närmar sig avfärd mot huvudstaden söndag kväll, allt annat vore konstigt. Ingen normal människa skulle frivilligt välja tidiga morgnar och långa dagar med slit framför en god köttbit vid tvn i goda vänners sällskap men faktum är att det är det förstnämnda som bidrar till utveckling. Det är en skräckblandad förtjusning, många gånger vill man bara dö men känslan av att ha överlevt skiten är oslagbar.
Innan inryck tyckte jag att lumpen måste vara något riktigt kul eftersom alla som gjort det kan prata i timmar om det. En vän gav mig då svaret "Om du skulle få armen avsliten skulle du definitivt prata om det men inte fan är det kul". Jag förstår nu vad han menade.

Då var det över för i år!

Jul och nyår bara sprang förbi. Faktum är att hela december bara gick nästan utan min vetskap. Idag har vi klätt av granen, lämnat den på tippen och packat ner alla andra juliga saker i en kartong för att samla damm till nästa jul. Mitt löfte om mer skrivande gick åt skogen och mindre lär det bli. Om en vecka kliver jag i dom gröna kläderna och börjar ett helt annat liv på helt annan plats- Mariestad sörjer och livgardet jublar. Jag vill tacka för året som gått och ser fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Här kommer det förbli ganska fåordigt, tiden räcker inte till och jag har helt enkelt bättre saker för mig dessa vackra vinterdagar än att sitta klistrad vid datorn. Dock kan jag nog lova ett och annat inlägg om det nya levernet när jag har börjat inse vad jag gett mig in på.

Julstämningen smyger sig på..

När allt bromsas en stund har man tid med allt man ändå inte orkar göra

Vi skulle bara till affären. Eftersom jag är en lat natur bestämde jag att bilen var ett bra sätt att ta sig dit och självklart skyllde jag mitt lata val på att det kunde bli tungt att bära kassarna tillbaka till lägenheten efteråt. Hur dålig ursäkt det än kan tyckas vara så övertygade jag min kära syster så vi begav oss ut genom dörren och över bakgården med bilen som mål.

Ute på gatan kom den första stämningsdödaren. Där stod den gamle trogne peugeoten så fint parkerad, tyvärr ca 5 meter fel. På vindrutan satt det en lapp av det slag man helst skulle slippa. Något lättad över att det inte var jag som parkerat bilen kunde jag inte låta bli att skratta lite i smyg, jag kan komma på många andra saker jag hellre lägger 600 kr på än en parkeringsbot.
Jag borde aldrig ha skrattat. Det är nog sant som dom säger att "skrattar bäst som skrattar sist", för vi kom inte längre än kanske 500 meter med min lilla röda pärla så hördes det en oroväckande smäll någonstans från bilens inre. Jag parkerade bilen i första bästa parkeringsruta för att undersöka saken närmare men utifrån sett såg allt normalt ut. Jag tyckte att jag hade hört ett skrapande ljud precis efter smällen så jag tänkte att om jag kör lite till så hör jag ju om något är fel så jag tryckte ner rumpan i förarsätet igen och startade motorn. Jag la i backen och började backa- eller rättare sagt, jag försökte backa. Det gick utmärkt ett par centimeter bakåt, men där tog det tvärt stopp och jag kom inte längre. I ett kort ögonblick trodde jag nästan att jag backat över någons hund innan jag insåg jag att det var höger bakhjul som låst sig. Där satt jag med bilen fast i en parkeringsruta och med tunga matkassar som jag trots min lathet tvingades bära hem efter ytterligare några hopplösa försök att få ut bilen.

Efter att i några minuter ha förbannat alla högre makter sansade jag mig tillräckligt för att ringa en vän för hjälp med att forsla bort bilfanskapet. Nu sitter jag här fast utan bil i någon vecka och aldrig har jag varit så sugen på att ta bilen och åka någonstans.

Det man inte ser har man inte ont av

Igår upptäckte jag att vi har ytterligare en lampa till i köket, över den bänken som micron står på. Efter att ha tänt lampan insåg jag ganska snabbt att lite lagom skumt ljus är bästa sättet att inbilla sig att man har det rent hemma. Plötsligt föreföll sig köket inte fullt så rent som innan utan snarare riktigt snuskigt, micron syntes knappt bakom alla flottiga fingeravtryck och utmed kanterna på bänken låg det torra smulor från gud vet när. En blick på den flammiga vattenkokaren fick mig tillslut att släcka lampan och försöka förtränga denna otrevliga upptäckt. Med tanke på att lägenheten ligger på en bakgård och därför är ganska mörk (eller mysig som jag föredrar att kalla den) så vet man aldrig vad man skulle hitta om man fixade ordentligt ljus. Jag fruktar att vi under soffan har en hel armé av dammråttor som kalasar på gamla chilinötter, avrivna naglar och annat smått och gott som man slänger omkring sig under tv-tittandet. Vad som döljs i den långhåriga mattan vågar jag inte ens tänka på, jag har dock mina aningar om att den egentligen inte alls är någon matta utan någon oidentifierbar varelse som släpats in.

Det är allt bra skönt med adventstider. Man får börja pynta och äta lussekatter, det är äntligen lite minusgrader ute..men framför allt- det är mörkt och jag kan gå runt och inbilla mig att jag har ett rent hem så jag slipper städa, trots att jag egentligen vet att jag bor i ett inferno av damm, smuts och säkerligen ett och annat smådjur.

Och så börjar det rulla igen så sakterliga..

Efter ett så här långt avbrott känns det nästan lite läskigt att skriva igen. Jag börjar tro att jag har glömt hur man skriver, att det ska bli lite hoppigt och skumpigt i början precis som när man inte kört bil under en lång tid. Man har det i ryggraden men det känns ändå lite ovant och skrämmande och det tar en stund innan man kommit in i det igen och kan köra mjukt och fint. Nåväl, den senaste tiden har det varit ganska skumpigt i största allmänhet och då menar jag inte bara kullerstenen utanför nya lägenheten. Det har varit fullt upp med flytt, jobb och träning. Det dåliga samvetet över att jag inte hinner med att höra av mig till alla jag tänkt växer sig större och plötsligt känns det som lumpen lurar alldeles runt knuten och det är så mycket jag vill hinna med innan. För att hinna med allt väsentligt har jag fått prioritera bort en del saker, som bloggen. Nu känns det som det äntligen har lugnat sig en smula och med lite tur så kan jag kanske komma igång igen och berätta om den nya tillvaron i gamla stan och annat som kommer i min väg.