Gran Canaria

Nu var man hemma igen, utvilad med lätt solbrun hud. En vecka med sommar, sol och sand mellan skinkorna var vad jag behövde för att få nya krafter. Utvilad var kanske en överdrift, under resan har mitt psyke sats på prov flertalet gånger och aldrig har jag varit så säker på min död så många gånger på så kort tid som under veckan på Gran Canaria. Den första prövningen kom redan på arlanda samma morgon som avresan. Jag hade aldrig flugit tidigare och på flygplatsen kände jag mig som en ko i en fårflock- totalt förvirrad, otymplig och i fel hage. Tur att Ellinor är mer världsvan än mig annars vet man aldrig vart man hade hamnat, hade varit aningen kallt att stå bland skidbackarna i Österrike iklädd bikini och flipflop.
När planet lyfte undrade jag smått hysteriskt om det var normalt att det kändes som att hjärnan låg kvar på startbanan och om planet tänkte luta så förbannat hela resan..

Efter ca 5 timmar ovan molnen landade vi i ett soligt Las Palmas där en buss tog oss till Puerto Rico och Amadores. Hotellet var fint men i Spanien vet dom tydligen inte vad isolering är, sängarna var råfuktiga och jag insåg ganska snabbt att underställ inte hade varit så dumt trots allt. På måndagen var det dags för nästa prövning. En dag bland bergen stod på schemat och det låter ju harmlöst ,vilket det antagligen är för normalt folk men jag är inte normal, jag är Moa. Jag kände paniken växa ju högre upp vi kom, vägarna var allt annat än raka och det enda jag såg var stupet som kantade vägen. Det värsta var att ju högre upp man kom ju smalare och kurvigare blev vägen och tillslut kändes det som om man skulle möta sig själv i svängarna. När jag äntligen hade börjat vänja mig vid dom ormslingrande vägarna och tänkte att det inte kunde bli värre insåg jag att det kunde det visst. Den sista backen upp till utsiktsplatsen närmade sig och där bröt paniken ut. Paniken lindrades inte av att vi fick möte med en annan buss på den trådsmala vägen..självklart var det vi som körde på stupsidan. Hysteriskt skrek jag att "JAG DÖÖÖR!!" och "JAG VILL INTE BLI HEMFLUGEN I EN KISTA!!". Ellinor var en god vän och sa att det är luugnt, sen la hon en tröja över huvudet på mig. Numera förstår jag hur undulater känner sig i sin bur när man lägger en filt över den, man blir lugn..nåväl, så lugn man nu kan bli när man har dödsångest. På något vis kom vi hem levande men den sista biten av utflykten är bara suddiga minnen då jag mer eller mindre var avsvimmad av rädlsla för att falla offer för de väldiga vulkanbergen.

Tisdagen och Onsdagen tillbringade vi på stranden. Jag kände att jag hade hamnat i paradiset och öste olja över kroppen för att huden riktigt skulle friteras av solens strålar. Mot slutet av andra dagen kände jag att det kanske hade grillat på lite väl mycket, det sved på magen och inget smink i världen hade kunnat dämpa färgen på mitt stoppljus till ansikte. Som tur var för min hud bjöd torsdagen inte på strandvänligt väder, molnen låg tunga och det kom små svätt av jesuspiss när man stack näsan utanför dörren. Vi bestämde oss för att ta bussen till Las Palmas för lite shopping istället och tillbringade hela dagen bland billiga kläder och skor. Kvällen avnjöts vid hotellets bar där vi fick gratisdrinkar för att vi är söta och antagligen mest för att Ellinor pratade spanska med dom.

Efter en kväll i Puerto Rico med skoskav och minigolf och många treviga strandturer och restaurangbesök började veckan lida mot sitt slut. Tiden går fort när man har roligt och snart satt vi på bussen på väg mot flygplatsen igen. Det kändes lite tråkigt att lämna solen men samtidigt var det skönt att komma hem till sin mjuka, torra säng och Kellog's special K till frukost. Jag vet ju att om bara några månader är det sommar igen och vintern är ju trots allt inte så hemsk som den låter. Under resan hem lyckades jag hålla mig så gott som lugn, antagligen för att jag då visste att hjärnan kommer i kapp så småning om och att planet rätar upp sig i sinom tid..