Jag föddes på 80-talet, årtiondet då folk såg ut som elekrifierade pudlar i håret. Växte upp gjorde jag på 90-talet då man lyssnade på Spice Girls..frågan är vilket som är värst.
Såhär i efterhand undrar jag ibland hur jag tänkte som barn, frågan är väl kanske snarare om jag tänkte alls. Jag var tex livrädd för att spola i toaletten då jag trodde att det bodde ett morrande monster i den..i själva verket var det jag som drog i spolknoppen för långsamt vilket framkallade ett snarkande mycket hotfullt ljud. Jag var rädd för det mesta när jag var liten, speciellt mörkret. En kväll lurade mina kära systrar i mig att det fanns "sniffråttor och flåselefanter" i stallet vilket i kombination med mörkrädslan resulterade i att jag under inga omständigheter vistades där själv på kvällstid. Jag kan än idag inte fatta hur jag kunde gå på det, inte heller hur dom kunde komma på det.
Ja, allt var mycket enklare när man var barn. Man behövde inte ta ansvar för något, hade man hoppat sönder mammas och pappas säng kunde man alltid skylla på låtsaskompisen och man behövde inte bry sig om något annat än sandlådan. Ibland kan jag känna att det vore skönt att vara barn igen, bara för en dag. Slippa tänka på ekonomi, träning, matlagning, städning, miljökatastrofer och annat som snurrar runt i huvudet och ger dålig nattsömn. Kanske skulle inspirationen och påhittigheten komma tillbaka delvis?
4 kommentarer:
Vi tycker att Du har tillräckligt med både inspiration och påhittighet även i vuxen ålder. Fortsätt så,
G o S
ibland tycker jag också att det var enklare när du var barn, men som sagt-påhittigheten har du kvar och fantasin mä. det gillar jag precis som jag gillar resten av dig. puss o kram/M
hehe, ni skulle bara veta vad jag har för påhittiga planer härnäst..mor vet om dom för hon är inblandad.
Sniffråtta och flåselefant var ljuden vi gjorde och du blev livrädd för att vi såg konstiga ut. Du trodde väl att vi var besatta eller nåt. Vi trodde bara att du ville ha innedag som vanligt...
Skicka en kommentar