Nu bär det av till blåkulla!

Somliga tror inte på att vi finns, därför väljer vi nu att publicera dessa bilder som bevis i väntan på att kvasten ska bli färdigputsad..

Idag bär det av, kaffet kokar upp och katten är otålig, när kvasten blir klar är det dags för avfärd. Vi har väntat länge på den här dagen, denna årliga flygtur. Ja, påskkärringar är vad vi är..inte häxor vilket dom flesta gärna förknippar oss med. Häxor är elaka kärringar som kokar katten till middag, vi är fredliga kärringar som sätter katten på kvasten och far till Blåkulla- skillnaderna är stora med andra ord. I år verkar vi inte ha någon tur med vädret, molnen ger dålig sikt som i sin tur leder till en långdragen och kall flygtur med många kaffepauser..som i sin tur leder till många kisspauser. Med närmare eftertanke är det nog bäst att vi beger oss snart om vi ska hinna till Blåkulla innan skymningen, våra kvastar saknar lysen och att navigera i mörkret kan leda till minst sagt pinsamma situationer..jag minns en påsk för tre år sen då vi trodde oss vara framme och helt glatt landade på familjen Karlssons jordkällartak, jag undrar än idag hur vi tillslut lyckades hitta rätt den kvällen.
Till sist vill vi bara önska alla en glad påsk och om ni håller blickarna mot skyn denna skärtorsdag kanske ni skymtar lite kjoltyg som fladdrar förbi bland molnen under dagen..

Pensionärstimmen.

I morse var jag och Evelina på gymmet. Ensamma var vi inte, det visade sig vara fler som hade tankar på träning vid den tiden på dygnet..pensionärerna. Jag undrade lite smått om det var pensionärstimme på gymmet då dom spelade Sven- Ingvars i högtalarna och alla övriga motionärer var 65+. Efter ytterligare funderande insåg jag att det faller sig ganska naturligt då dom flesta icke-pensionärer är upptagna med jobb eller pluggande dagtid och att pensionärer i allmänhet har tidiga morgonvanor (inte för att 10 är så jättetidigt men i min värld är det faktiskt inte förmiddag förän klockan 11). Hursomhelst har jag aldrig känt mig så vältränad och välformad som i det gäddhäng- och päronrumpeparadis som gymmet förvandlas till under morgontimmarna. Bland alla åldrande människor insåg jag plötsligt att en dag är det jag som står där borta och kämpar med daller och valkar. Tanken fick mig att trampa lite extra fort på motionscykeln och lova mig själv att träna regelbundet för resten av mitt liv. Rädda det som räddas kan innan det är för sent så att säga, än har jag åldern på min sida. Man kan inte stoppa åldrandet men man kan göra det mer eller mindre trivsamt. Åldrandet har en tendens att förvandla kroppen till ett vandrande dragspel utan spänst, det är livets sätt att säga att du inte är någon ungdom längre och det kan jag acceptera..men gode gud låt mig slippa ha rumpan i knävecken om 20 år. Amen.

Barndomens lyckliga dagar.

Jag föddes på 80-talet, årtiondet då folk såg ut som elekrifierade pudlar i håret. Växte upp gjorde jag på 90-talet då man lyssnade på Spice Girls..frågan är vilket som är värst.

Såhär i efterhand undrar jag ibland hur jag tänkte som barn, frågan är väl kanske snarare om jag tänkte alls. Jag var tex livrädd för att spola i toaletten då jag trodde att det bodde ett morrande monster i den..i själva verket var det jag som drog i spolknoppen för långsamt vilket framkallade ett snarkande mycket hotfullt ljud. Jag var rädd för det mesta när jag var liten, speciellt mörkret. En kväll lurade mina kära systrar i mig att det fanns "sniffråttor och flåselefanter" i stallet vilket i kombination med mörkrädslan resulterade i att jag under inga omständigheter vistades där själv på kvällstid. Jag kan än idag inte fatta hur jag kunde gå på det, inte heller hur dom kunde komma på det.
Ja, allt var mycket enklare när man var barn. Man behövde inte ta ansvar för något, hade man hoppat sönder mammas och pappas säng kunde man alltid skylla på låtsaskompisen och man behövde inte bry sig om något annat än sandlådan. Ibland kan jag känna att det vore skönt att vara barn igen, bara för en dag. Slippa tänka på ekonomi, träning, matlagning, städning, miljökatastrofer och annat som snurrar runt i huvudet och ger dålig nattsömn. Kanske skulle inspirationen och påhittigheten komma tillbaka delvis?

Tack för godiset!

Jobb.

Nu har en hel vecka passerat på nolltid. Jag har mest jobbat känns det som. Onsdag till fredag hade jag introduktion i Töreboda där jag ska jobba i sommar, jobbet är detsamma men dom inblandade människorna är nya. Ganska snabbt kunde jag konstatera att det är tur att man har friska ben, vart vi än kom var det trappor, trappor och åter trappor. Jag kan inte fatta att dom gamla väljer att bosätta sig på 3e våningen men det verkar vara standard för alla över 80 i Töreboda. Dessutom bor i princip alla i samma hus så det är ett helsike att komma ihåg vem som bor bakom vilken dörr när det hälften av gångerna inte står något namn på dörren. Vore ju lagom kul att väcka deras granne klockan sju på morgonen för att man är vid fel dörr på fel våning..
Hur rörigt det än känns just nu så är jag övertygad om att det blir toppen att jobba där i sommar, om inte annat så kommer jag få en grymt välsvarvad rumpa av allt spring i trappor.

Nu är det äntligen vår och snart är det påsk. Gud vad jag längtar efter påskmat..ja, mamma..det var en hint till dig.

Rödhårig.

Just det, jag har ju blivit rödhårig..eller lilahårig i vissa ljus.

Billig förnyelse.

Jag vill bara tacka den som uppfann kakeldekor. Nu har jag för 150 kr fått ett mycket roligare kök, helt utan spackel, puts och slit. Nu är det bara dom blanka röda köksluckorna som fattas men jag har en känsla av att hyresvärden inte skulle uppskatta den sortens förändring..svarta luckor skulle för all del vara snyggt också om än något mörkt.