Schyssta lökar..

Efter att ha sett en gubbe med enorma svettfläckar under armarna kom jag till insikt om att uttrycket "schyssta lökar" kan ha dubbel betydelse.

Och så undrar folk varför vi kallar dom för dumma och drar dåliga skämt om dom?..

Mordgåtan.

I morse vaknade jag av sirener utanför lägenheten. Efter att ha varit på festival halva natten var jag för trött för att ens fundera över vad det berodde på, tänkte att det var väl någon stackars farbror med kärlkramp och somnade snabbt om. Någon timme senare vaknade jag av att min syster sa "Moa, det står polisbilar utanför här och dom går runt med hundar". Yrvaken stapplade jag upp med håret på ända för att kolla mellan persiennerna likt en gammal nyfiken tant bakom sin spetsgardin. Efter ett tag insåg vi att dom hade spärrat av trappuppgången bredvid och området runtom, flertalet poliser gick runt och stirrade ner i vägen som om dom letade efter något. För fega för att fråga vad som hänt åt vi frukost med spektaklet utanför som underhållning. Senare under en promenad såg vi att även delar av tågstationen var avspärrad och nyfikenheten växte sig om möjligt ännu större. Efter ett par timmar fick vi svaret via radion, en man i 51-års åldern hade hittats död i sin lägenhet och man misstänkte mord. Mord? I Mariestad? Så nära min bostad? Skvallermolekylerna i kroppen vaknade till liv, gottade sig och frodades. Samtidigt kändes den mörka trappuppgången plötsligt mycket mera hotfull och ett öppet fönster mindre lockande. Nu råkar jag veta att den mördade var en hederlig gammal parkbänksnötare och eftersom jag inte umgås i dom kretsarna så kan jag antagligen vara lugn, men lite spännande är det trots allt. Inte nog med att sommaren är fullspäckad av mordserier, nu har vi i Mariestad även en egen mordgåta att lösa. Visst är det trevligt när det händer saker men jag hade i ärlighetens namn föredragit någon roligare tillställnig för är man inte mörkrädd så blir man väl. Antalet gånger jag har kollat så att dörren är låst ikväll går inte räkna på en hand...

Den möblerade bastun.

Nu är den äntligen här, den efterlängtade sommaren kom tillslut och fick mig att inse vad som menas med "solsting". Jag klagar inte, jag älskar solen och värmen men ibland kan det bli lite för mycket av det goda till och med för mig. Faktum är att jag ser nybadad ut konstant..ja det vill säga på håll. Kommer man närmre känner man snart på odören att det inte är något annat än i min egen svett jag har badat. Jag är just nu klibbigare än ett barn som käkar sockervadd och det enda jag vill är att ställa mig i en kall dusch resten av dagen. Tyvärr är inte heller lägenheten en tillflykt bort från värmen, lägenheten är som en kokande gryta kryddad med en het moa, lite möbler och en tapper takfläkt som rör om men dessvärre inte rår på den tryckande värmen utifrån. Varje morgon vaknar jag och tror att jag kissat på mig tills jag inser att jag ligger fastklenad i svettfuktiga lakan efter en natt med hundratals vändningar i jakt efter den svalaste, bekvämaste ställningen. Jag misstänker att nästa gång någon plingar på dörren kommer man istället för mig hitta ett soltorkat, skrumpet skal av det som en gång var jag.

Välkommen sommar!

Idag har sommaren börjat på riktigt. Egentligen började den tidigare i veckan men idag var min första lediga dag med riktigt sommarväder. Självklart bestämde jag mig för att ta vara på det fina vädret och begav mig ut i solen för att stanna där hela dagen i sällskap av goda vänner. Efter en mintlatte på mummas uteservering bar det av till stranden som var full av russintanter, barn och mestadels ungdomar på sommarlov. När jag hade legat som en död valross i två timmar begav vi oss hemåt igen för att efter ett kik i spegeln upptäcka en mindre smickrande bränna. Vänster skinka var och är fortfarande hälften röd, hälften vit. Den högra har legat i skugga och har ingen bränna alls..visst är väl sommaren underbar?
(Eftersom kameran laddade ur innan jag han få några fina bilder och eftersom jag misstänker att min danska rumpa på bild skulle uppröra så är detta inlägget bildlöst.)

Tick, tick, tick..

Det finns vissa fördelar med att inte äga någon annan klocka förutom den på mobilen, man slipper höra detta tickande varje sekund som påminner om hur tiden springer iväg. Vissa dagar undrar man vart tiden tog vägen- idag är en sån dag. Jag tyckte det var tisdag nyss, hur kan det vara möjligt att det är tisdag igen? Fortsätter tiden rusa på detta vis så sitter jag snart här, 80 år med krum rygg och undrar vart min ungdom och mitt liv tog vägen.

När tillvaron snabbspolas kan det ibland vara svårt att hänga med i svängarna

Ibland när man är som mest upp i varv och har jobb upp över öronen är det lätt att man lite i smyg tycker synd om sig själv..tycker att man nått gränsen för vad som är för mycket. Man tycker att det börjar värka i bröstet som en begynnande hjärtinfarkt som resultat av all stress och alla måsten. När man jobbar för sjunde dagen i rad börjar man irritera sig på sina medmänniskor och förbannar den som sa att äppelcidervinäger var nyttigt (att dricka äppelcidervinäger till frukostmackan framkallar massivt illamående). Man suckar över att man luktar kloak bara för att man tagit en skvätt icke laktosfri mjölk i kaffet och man blir rädd för sig själv när man inte kommer på namnet på statsministern. När man fortfarande är kvar på jobbet fast man slutade för en timme sen och man vet att hemma väntar ingen annan på dig än tvätthögen är man redo att börja grina..
Emellanåt är det bra att mitt i all självömkan stanna upp och tänka efter. Man är garanterat inte ensam om all denna frustration, med största säkerhet är det fler än man själv som jobbar över, som sliter som djur för att få vardagen att gå runt. Och helt klart finns det många som har det värre. Iblad blir jag irriterad på mig själv för att jag har mage att tycka synd om mig själv, jag har ju faktiskt tak över huvudet, hälsan i behåll och vänner och familj som jag älskar.
Så istället för att sätta mig ner och tjuta tar jag tag i tvätten, biter ihop när jobbet hopar sig och tänker att livet är för kort för att slösa tid på självömkan. Faktum är att det är man själv som bär huvudansvaret för sitt välmående och jag kan garantera att ingen mår bra av att sitta och gnälla över livet. Jobbet försvinner inte för att man sitter och suckar över det och tvätthögen krymper inte över att man förbannar den. Det bästa man kan göra är helt enkelt att försöka se livets små jävligheter från den ljusa sidan, tänka på att man trots allt är lyckligt lottad. Så länge pengarna rullar in och jag minns vad jag heter så ska jag var evigt lycklig över min tillvaro. Jag kan däermot inte förneka att det ibland kan vara skönt att få gnälla av sig för att få lite stöttande ord, en värmande kram eller bara ett enkelt tack som visar att man gör något bra. För hur ljust man än ser på tillvaron kan det ibland vara skönt att veta att man gör skillnad, det ger nya krafter när man känner att batterierna börjar ta slut.