I fädrens spår för framtids segrar

I helgen bar det av till Dalarna, en vandring längs med Vasaloppsleden stod på schemat och det var två taggade systrar som framåt fredag kväll anlände till Sälen. För att slippa sätta upp tältet i mörker och regn bestämde vi oss för att spendera en natt i bilen innan vi påbörjade vår vandring, ett beslut vi morgonen efter kunde ifrågasätta många gånger om. Vi insåg ganska snart att sova utan sovsäck i en bil som inte är igång snabbt blir ganska kallt och efter ett par timmar var det så kallt att vi fick ställa bilen på tomgång en stund för att inte frysa ihjäl. Detta upprepades tre gånger under nattens gång och på morgonen var vi så långt ifrån utvilade man kunde bli.
Efter att på lördag morgon fixat en karta över vandringsleden begav vi oss till Berga By för start, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. Det började bra trots den kraftiga och omtalade tvåkilometers-stigningen i starten, jobbigt var det men jag tröstade mig med att resten av vägen förmodligen skulle vara mer plan. Det skulle visa sig att jag hade ack så fel.

Efter stigningen kom sumpmarkerna, milslånga myrmarker som var rejält översvärmade efter en regnig sensommar. Det låg spångar utlagda för att man inte skulle sjunka ner i dyn men med 15 kilos packning på ryggen blir man ganska tung och vi sjönk ner ganska rejält ändå. Regnet bidrog även till att spångarna blev hala som is att gå på och risken att plumsa ner i mosshavet var överhängande. Efter några kilometer hade det unkna vattnet redan letat sig över kängskaften och jag bar runt på två mobila fotbad som framkallade fina plaskljud för varje steg jag tog. Än så länge var humöret inte helt i bott, lite blöta fötter har ingen dött av och att det duggade konstant kvittade för jag var ändå genomblöt upp till vaderna så värre kunde det inte bli. Det visade sig att jag hade fel- igen. När mossmarkerna äntligen avtog började det dyka upp mängder av småkullar likt en berg- och dalbana, backar som emellanåt var så branta att man fick ta tag i marken för att inte välta bakåt och bli liggandes på rygg som en skalbagge. När man äntligen kommit upp var det lika brant nedför och det ständiga regnandet gjorde det oroväckande likt en störtloppsbacke och man fick maska sig ner för att undvika att åka kana över stenar och rötter. Väl nere började det om med en ny kulle och så höll det på i ett par kilometer tills jag började få skoskav av den bökiga terrängen.
Efter tre timmars vandring tog vi en välförtjänt lunchpaus för att få krafterna åter och jag passade på att plåstra om mina ömma hälar innan det gick hål på dom. Innan vi fortsatte tog jag en kik in på torrdasset och bestämde att jag hellre smäller ner rumpan i blött lingonris än sätter mig över ett illastinkande hål i en mörk trähytt. Jag drog ner byxorna men hann inte börja kissa förän det dök upp en bil på vägen en bit bort, avsaknaden av träd gjorde att jag inte direkt blev osynlig i min knallröda regnjacka. Jag for upp och gjorde ett desperat försök att dra upp tre lager regnfuktiga byxor så fort som möjligt med resultatet att dom två understa byxorna fastnade halvvägs upp på låret medan regnbyxorna hamnade närmare armhålorna än midjan. Med min vanliga tur stannade bilsemestrarna strax intill för att kolla kartan och jag fick snällt hänga på mig min väska och vandra vidare som en pingvin med regnbyxorna klistrandes mot rumpan. Så fort vi kommit utom synhåll stannade jag för att rätta till denna obekväma beklädnad med en gapskrattande syster som publik.
På något vis lyckades vi ta oss till Mångsbodarna denna dag, varje steg sögs liksom fast i mossan och flertalet gånger fick man vada sig fram bland leriga marker som skulle kunna jämföras med kohagarna hemma. Irritationen växte för varje ny myrmark vi kom till och jag började frukta att det aldrig skulle bli bättring och att jag skulle återvända hem med en svampodling mellan tårna som följd av konstant genomblöta fötter. Konstiga spår på marken fick mig att nervöst kolla mig omkring efter håriga bestar bland tallarna och när jag tyckte att stigen som snarare var en bäck aldrig verkade ta slut så fick jag en okontrollerad lust att skrika rätt ut vilket jag också gjorde. Trötta och ganska blöta smällde vi upp tältet på en gräsplätt, fixade lite kvällsmat och kröp in i tältet för natten samtidigt som det återigen började droppa från himlen.
Nästa morgon vakande vi i ett inferno av sniglar, hela utsidan av tältduken var nerlusad av små slemmiga korvar som krälade runt och efterlämnade slemränder på såväl kläder och skor som låg i förtältet. Efter en näringsrik frukost bestående av bröd med mjukost packade vi ihop vårat läger, skakade tältet så det regnade sniglar åt alla håll och vandrade vidare, fortfarande i mulet väder.
Nu blev terrängen lite bättre, ett storslaget skogslandskap bredde ut sig och humöret var på topp trots en och annan regnskur som så småningom skingrade sig för att släppa fram en efterlängtad sol. När skorna äntligen började torka och jag kände mig odödlig kom den första översvärmade ån, här fanns inga spångar att gå på och det var bara att kavla upp byxbenen och vada ut i det svarta vattnet som visade sig gå upp till knäna. För andra gången på två dagar var det mer vatten än svett i skorna och nu kände jag hur dagen som börjat så bra gick utför efter bara 4 kilometer. Bara en kort stund senare kom den andra översvärmade ån och efter en närmare titt insåg vi att man skulle bli tvungen att i princip simma över. Istället fick vi ta oss ut på den stora vägen för att sedan ta oss tillbaka i på leden som nu verkade rätta till sig och bli gångbar. Så småningom kom det en ganska lång sträcka längs med själva vasaloppsspåret, hyfsat lättgången barkmark med konstant lutning uppåt. Jag kan inte fatta hur det kan gå så mycket uppför utan att nånsin gå nedför och jag kan ännu mindre begripa hur någon kan vara dum nog att vilja åka skidor uppför alla dessa backar.
Vi stannade i Risberg för lunch och när vi efter någon timme började vandra igen var det som att mina fötter sa stopp, för varje steg kändes det som att fötterna skulle gå i tusen bitar men jag försökte hålla jämna steg med Evelina och traskade snällt på gnällandes som en treåring. Milen mellan Risberg och Evertsberg kändes evighetslång och är ganska suddig, jag hade mest ont och någonstans på mitten fick jag ett smärre utbrott som skrämde vettet ur min stackars syster som var övertygad om att jag nu hade förlorat förståndet helt. Hon anar inte hur rätt hon hade. Väl framme vid Evertsberg satte jag mig på en bänk för att inte resa mig mer den dagen mer än för att ta mig till vandrarhemmet, fötterna var stumma av smärta och efter en riktig hemlagad måltid från vandrarhemmets restaurang tog jag av mig dom genomvåta strumporna för att mötas av en mindre vacker syn. Den högra hälen var alldeles varig och infekterad och att fortsätta vandringen var uteslutet. Jag fick svälja min stolthet och dagen efter ta bussen tillbaka till starten där bilen stod parkerad. Inte nog med misslyckandet, jag kunde inte heller få på mig skon på högerfoten och fick därför trä en plastpåse över foten och halta mig fram likt ringaren i Notre Dame dom 500 metrarana det var från busshållplatsen till bilen medan trafikanter passerade och stirrade ögonen ur sig. På kvällen var vi tillbaka i underbara skaraborg som är fritt från myrmarker och hälen hade svullnat upp till dubbel storlek. Jag har nästan lyckats släppa att jag inte kom i mål men det tog några dagar och mycket bitterhet för att glömma denna fruktansvärda vandring. Tidigare förknippade jag Dalarna med dalahästar, målningar och söta stugor..numera är min syn på Dalarna förstörd för all framtid. Jävla Gustav Vasa.

Just nu hatar jag Dalarna en smula..

I morgon får ni veta varför.

Dålig produktion

Här har det stått bra stilla ett tag. Egentligen finns det ingen vettig förklaring till varför mer än att jag inte har kommit på något att skriva. Livet rullar på och det händer liksom inget spännande som är värt att skriva om helt enkelt. Man jobbar, plockar svamp, tränar, kollar film, äter, sover, tränar, läser, plockar ännu mera svamp, plockar blåbär, städar, tränar, tvättar, jobbar...ja, ni hör ju själva hur dödligt tråkigt och ointressant det låter. Jag tror det brukar kallas för att leva och jag är tacksam för att jag får göra det även om det är totalt ointressant att läsa om.

Men misströsta inte, om en eller ett par veckor kommer det skriverier från min och Evelinas planerade vandring i Gustav Vasa-land. Bilder och tankar kring denna efterlängtade semester utlovas!

Idag stod han där igen och smög i sitt fönster

Det är grannen jag pratar om, den konstiga av dom. Han som alltid sitter i sitt fönster och glor på alla som passerar. Han satt mitt i fönstret när jag svängde in på grusplanen för att parkera tidigare idag och jag kände en lätt obahagskänsla bara av åsynen av denna underliga man. När jag sekunderna senare klev ur bilen hade han flyttat sig så han satt halvt skymd bakom väggen, där satt han gömd i sin lägenhet och stirrade rakt på mig när jag gick mot ingången medan jag kände obehagskänslorna växa sig större. Jag vågar aldrig kolla åt sidan när jag passerar hans fönster för jag vet att i nio fall av tio står han där och smyger med sin psykblick, denne obehagliga person som jag är övertygad om har en hel drös med gamla skelett i sin garderob. Det konstiga är att man aldrig ser honom utanför sitt hem, han sitter bara där vid sitt fönster och stirrar. Man kan ju tycka att han borde behöva köpa lite mat emellanåt men under det året jag har bott här har jag aldrig sett hans otäcka tryne utanför den dörr som leder till hans lägenhet. Visste jag inte bättre skulle jag tro att det var en uppstoppad gubbe som satt där i fönstret dag ut och dag in.

Äntligen!..

..har skattepengarna trillat in som ett välbehövligt klirr i kassan. Nu kan jag äntligen bege mig till frissan och trolla fram en frisyr igen utan att få skuldkänslor, men dom leopardmönstrade gummistövlarna får allt vänta ett tag till, har jag tur så är dom snart slut i min storlek så slipper jag köpa dom. Då är det bättre jag lägger undan lite besparingar till framtiden och så kan ju mor o far få en slant som täcker skatten för den lilla röda som det faktiskt är enbart jag som kör.

En sommarkväll att minnas

I eftermiddag kom Ellinor på besök i vackra Mariestad. Vi hade inte planerat något direkt utan begav oss ut på en skön promenad i sommarvärmen,en promenad ner till sjön för att upptäcka att vi var badsugna. På väg hem för att hämta badkläder stannade vi till i hamnen för goda baguetter med räkröra, hemmagjort klet som smakade underbart. Väl nere vid sjön igen började jag ångra mig angående badet, vattnet var inte så varmt som man kunde önska och att solen värmde huden gjorde det inte lättare att våga klivet ut i vad som kändes som en isvak. Men skam den som ger sig, efter tio minuters fegande simmade jag ut likt en frustande och flåsande ko för att upptäcka att det trots allt inte var så farligt kallt. Efter badet bestämde vi oss för ett nytt besök i hamnen, den här gången för glass. Det var här, vid det andra hamnbesöket alla underhållande människor började dyka upp. Vi ställde oss i glasskön för att efter en kort stund få en haltande gammal småländsk tant på halsen. Hon nästan sprang fram mot kön gnällandes på ful småländska att "Jag haaar så svårt att stååå en längre tid" i hopp om att kön skulle skingra sig. Kön förblev oförändrad. Tanten: "Jaaaeee, jag veeet inte..VAR inte det här min plats?"
Jag kollade på henne och svarade att "Du stod vid tidningstället när vi kom så det tror jag inte"
Tanten: "Jahaaa, ja jag försöker inte tränga mig före..jag har bara lite dåålig koll iblaand."

När tanten gnällt färdigt tog mannen framför oss i kön ton, en man i 30-års åldern tillsammans med sin lilla son vänder sig om och frågar helt spontant "Ska jag bjuda er på glass flickor?"
Förvånade över detta plötsliga men artiga utfall tackar vi artigt nej i samma stund som vi hör tanten gnälla bak i kön: "Meen vaad har har gjort med hååret?" Hon syftar på mannens son som har ett mönster rakat bak i nacken. "Är det modeeernt att se ut så?" Ingen svarar men man hör ett fniss genom kön. Att hon inte orkar stå en längre tid har hon visst redan glömt.

Senare när jag följde Ellinor till bussen kom det fram en man, vinglandes och med en stank av öl..inte den svaga öllukten hos en fredagsfirare utan en skarp stickande lukt av många års ölande på en bänk. Han ställde sig framför oss och kollade ett bra tag, sedan öppnade han munnen och sluddrade fram "Jag vet vad ni tänker och jag ska snart gå..men jag vill bara säga en sak till er först!" Efter en minuts upprepande får han tillslut fram "Jag tycker, djupt ifrån mitt hjärta..att ni..ni har himla fin solbränna" Efter ytterliggare sludder om bruna ögon och bra hud vinglade han vidare och ropade: "Knarka inte för mycket, ni har inga synliga stickmärken..det är bra!"

12:34:56 7/8- 09

Idag infaller en historisk tidpunkt. Vem det är som har tid att sitta och komma på en sån sak vet jag inte men lite roligt är det trots allt. Tydligen ska det vara läge att fokusera på sina drömmar och mål just detta klockslaget då det ger tur, men det hänger på sekunden så pass på!