Badkaret

I hela mitt liv har jag drömt om att ha ett badkar. När jag var liten var det stora nöjet på semestern badkaret på hotellrummet. Jag minns en gång i Paris, det var ett lågbudgethotell men dom hade badkar. Överlycklig slängde jag av mig kläderna för att ta mig ett dopp men till min stora besvikelse hade dom tagit bort ploppen till karet för att ingen skulle kunna bada och slösa med vattnet. Badsugen som jag var kom jag på den strålande idén att om jag satte mig med rumpan på hålet så kunde jag faktiskt bada ändå, sagt och gjort. Efter närmare en timme i badet hade jag fått nog och gick upp ur skummet för att torka av mig och råkade passera spegeln på väg ut. Jag tyckte att det var något som såg konstigt ut och jag stannade upp för att titta. Till min förskräckelse hade det bildats ett sug från hålet som gett min högra skinka ett runt och saftigt sugmärke. Det tog över en vecka innan min blåa rumpa började återfå sin normala nyans och jag ångrar lite att jag inte tog en bild som en påminnelse om allt korkat jag gjort i mitt liv..hade jag haft en bild från varje pucko-tillfälle i mitt liv hade jag haft ett album tjockt som en bibel vid det här laget.

I måndags fick jag hjälp att fixa in ett badkar i mitt badrum. Ett badkar med plopp för hålet så jag slipper sugmärken på rumpan. Nu kan jag när jag vill krypa ner i ett varmt, skummande bad, tända lite ljus och bara koppla av. Det är sånt som kallas för vardagslyx.

Gran Canaria

Nu var man hemma igen, utvilad med lätt solbrun hud. En vecka med sommar, sol och sand mellan skinkorna var vad jag behövde för att få nya krafter. Utvilad var kanske en överdrift, under resan har mitt psyke sats på prov flertalet gånger och aldrig har jag varit så säker på min död så många gånger på så kort tid som under veckan på Gran Canaria. Den första prövningen kom redan på arlanda samma morgon som avresan. Jag hade aldrig flugit tidigare och på flygplatsen kände jag mig som en ko i en fårflock- totalt förvirrad, otymplig och i fel hage. Tur att Ellinor är mer världsvan än mig annars vet man aldrig vart man hade hamnat, hade varit aningen kallt att stå bland skidbackarna i Österrike iklädd bikini och flipflop.
När planet lyfte undrade jag smått hysteriskt om det var normalt att det kändes som att hjärnan låg kvar på startbanan och om planet tänkte luta så förbannat hela resan..

Efter ca 5 timmar ovan molnen landade vi i ett soligt Las Palmas där en buss tog oss till Puerto Rico och Amadores. Hotellet var fint men i Spanien vet dom tydligen inte vad isolering är, sängarna var råfuktiga och jag insåg ganska snabbt att underställ inte hade varit så dumt trots allt. På måndagen var det dags för nästa prövning. En dag bland bergen stod på schemat och det låter ju harmlöst ,vilket det antagligen är för normalt folk men jag är inte normal, jag är Moa. Jag kände paniken växa ju högre upp vi kom, vägarna var allt annat än raka och det enda jag såg var stupet som kantade vägen. Det värsta var att ju högre upp man kom ju smalare och kurvigare blev vägen och tillslut kändes det som om man skulle möta sig själv i svängarna. När jag äntligen hade börjat vänja mig vid dom ormslingrande vägarna och tänkte att det inte kunde bli värre insåg jag att det kunde det visst. Den sista backen upp till utsiktsplatsen närmade sig och där bröt paniken ut. Paniken lindrades inte av att vi fick möte med en annan buss på den trådsmala vägen..självklart var det vi som körde på stupsidan. Hysteriskt skrek jag att "JAG DÖÖÖR!!" och "JAG VILL INTE BLI HEMFLUGEN I EN KISTA!!". Ellinor var en god vän och sa att det är luugnt, sen la hon en tröja över huvudet på mig. Numera förstår jag hur undulater känner sig i sin bur när man lägger en filt över den, man blir lugn..nåväl, så lugn man nu kan bli när man har dödsångest. På något vis kom vi hem levande men den sista biten av utflykten är bara suddiga minnen då jag mer eller mindre var avsvimmad av rädlsla för att falla offer för de väldiga vulkanbergen.

Tisdagen och Onsdagen tillbringade vi på stranden. Jag kände att jag hade hamnat i paradiset och öste olja över kroppen för att huden riktigt skulle friteras av solens strålar. Mot slutet av andra dagen kände jag att det kanske hade grillat på lite väl mycket, det sved på magen och inget smink i världen hade kunnat dämpa färgen på mitt stoppljus till ansikte. Som tur var för min hud bjöd torsdagen inte på strandvänligt väder, molnen låg tunga och det kom små svätt av jesuspiss när man stack näsan utanför dörren. Vi bestämde oss för att ta bussen till Las Palmas för lite shopping istället och tillbringade hela dagen bland billiga kläder och skor. Kvällen avnjöts vid hotellets bar där vi fick gratisdrinkar för att vi är söta och antagligen mest för att Ellinor pratade spanska med dom.

Efter en kväll i Puerto Rico med skoskav och minigolf och många treviga strandturer och restaurangbesök började veckan lida mot sitt slut. Tiden går fort när man har roligt och snart satt vi på bussen på väg mot flygplatsen igen. Det kändes lite tråkigt att lämna solen men samtidigt var det skönt att komma hem till sin mjuka, torra säng och Kellog's special K till frukost. Jag vet ju att om bara några månader är det sommar igen och vintern är ju trots allt inte så hemsk som den låter. Under resan hem lyckades jag hålla mig så gott som lugn, antagligen för att jag då visste att hjärnan kommer i kapp så småning om och att planet rätar upp sig i sinom tid..

Semester

Nu åker jag iväg på semester en vecka. Gran Canaria väntar på oss förhoppningsvis med mycket sol och det skulle bara våga snöa här medan jag är borta!

Skridskor

Idag har jag åkt skridskor och tro det eller ej men inte ett enda ben är brutet. Jag och syster yster hittade en spolad is som inte var alltför jämn men den dög för oss bestämde vi och snörade på oss skridskorna. Det tog ett tag innan jag vågade mig ut på isen, varje gång jag satte ner foten gled den iväg hejdlöst och okontrollerat. Jag kom inte ihåg att isen var riktigt SÅ hal.. Pappan som var där och åkte med sin som lär ha fått sig ett gott skratt när två kvinnor i 20-års åldern stapplade ut på isen som stela statyer..(hans son på 6 år verkade ha koll på det där med skridskoåkning för han svischade runt som han aldrig hade gjort annat)
Men skam den som ger sig, efter ett tag kom jag nästan på hur man tar sig framåt...dock inte hur man stannar så jag åkte tills gräskanten tog stopp och man föll framstupa. Hur jag lyckades komma hem utan krossade knäskålar och näsblod är ett mysterium.

Här är lite bilder från min jul.

Covers..

Efter att i två timmar suttit och försökt hitta något vettigt att fylla min framtid med gav jag upp då jag insåg att jag verkar chanslös inom yrkeslivet, iallafall inom dom yrken som intresserar mig. Inte ens Mc Donald´s vill ha mig för jag är för gammal tydligen. (som om det skulle vara något att sörja över) Jag kände att modet svek en aning och började ägna mig åt att lyssna på musik istället, för det vet ju alla att man får jobb av att göra..
Hursomhelst insåg jag att det fanns 6 st versioner av låten Toxic utöver Britneys version. Bland annat har Those dancing days gjort en och Yael Naim har gjort en lugnare och väldigt skön version. Jag sökte på alla covers cover "Knockin on heavens door" och fann att den fanns mer än 30 versioner, alla mer eller mindre bra. Du kunde bla avnjuta låten i gregorian- version eller varför inte med Leningrad cowboys.. Mest intressant var dock när jag kollade Björn Afzelius "Tusen bitar". Det fanns fem versioner förutom Afzelius egna och alla var dansband. Ja, är man arbetslös och menlös så orkar man sitta och kolla skumma covers. Jag gillar covers, originalet är inte alltid bäst.

Ickeflyt.

Dagen började med att vikarieförmedlingen ringde och såg till att jag inte behöver tänka på vad jag ska göra i helgen..som vanligt altså. Jag tog en skön promenad i det fina vintervädret och det var nog det enda som gick vägen idag. Efter promenaden var jag genomvåt och nerkyld så jag kröp ner i sängen för att värma mig. Självklart somnade jag. Jag vaknade med ett ryck 30 minuter innan jag skulle börja jobba och insåg att jag var tvungen att käka innan jag åkte. I full fart slängde jag i mig något ätbart för att hasta ut till en igensnöad bil, borsten låg naturligtvis i andra bilen och vantarna låg kvar i lägenheten. Efter att ha kämpat med en skyffel och bara händer i ca 5 minuter var bilen äntligen ren och jag kunde åka..trodde jag. När jag med köldbedövade händer startar bilen och ska dra igång vindrutetorkarna flyttar dom sig ca tre centimeter för att sedan stanna där. Jag prövar igen men dom verkar helt döda. Vid det här laget var det 5 minuter tills jag skulle börja jobba..det är 10-15 minuters resväg dit och igensnöade vägar kortar inte restiden. Det var inget annat val än att köra iväg med igensnöad vindruta för enligt lagen om alltings jävlighet var det fullt blaskväder med snöblandat regn och noll sikt. Jag vet inte hur jag tog mig till jobbet men på något vis lyckades jag följa bakljusen på bilarna framför tills jag var framme. På jobbet hann mobilen ladda ur så jag verkligen inte skulle kunna få tag på någon om jag skulle hamna i diket på vägen hem och när jag äntligen slutade för kvällen klämde jag fingret i nyckelskåpet. Väl hemma efter att först varit hos päronen och bytt bil lyckas jag göra något med ena lådan i tv-bänken så den inte stänger sig helt..med andra ord är det nog lika bra att jag går och lägger mig nu innan något mer pajar. Det känns helt enkelt inte som att det är min dag idag.