För ett par veckor sedan påbörjade jag ett projekt som går ut på att motionera mera och laga riktig mat. Jag har en tendens att slarva med både mat och motion vilket kanske inte resulterar i övervikt men en hel del ångest. När man för tredje dagen i rad äter spaghetti med smör och salt på så inser man tillslut att man har blivit totalt försoffad och är det något jag finner oattraktivt och vidrigt så är det lata och försoffade människor. Med andra ord kom jag till en gräns då jag äcklades av mig själv så jag bestämde mig för att göra något åt det. Hittils har det gått toppen, jag har lagat riktig mat varje dag (förutom i lördags när jag åt både pizza och en tårtbit stor som skåne), jag har tränat mig svettig tre gånger på en vecka och jag har vardagsmotionerat mer än vanligt. Nu vill jag bara upplysa er om att detta projektet inte ikluderar att sluta med allt onyttigt så fortsätt gärna bjuda mig på kladdkaka och gräddsåser och annat som sägs vara skadligt för hälsan. Gräddskräck och sockerfobi är också något jag anser vara oattraktivt, människor med dessa symptom brukar vara fruktansvärt tråkiga. Kan man inte tillåta sig att äta lite chips eller godis på helgen så har man problem och bör uppsöka psykolog.
Hursomhelst har mitt projekt resulterat i att jag har insett att jag faktiskt kan laga mat, och då menar jag riktig mat..inte pasta dränkt i smör och salt. Än så länge lyser konditionen med sin frånvaro och det är pest och pina varje gång jag ska ut och röra på mig..nåväl, när jag ska ut och springa iallafall. Alla rutinerade människor som tränar regelbundet påstår att man kommer till en gräns då det är skönt och man man känner att man vill träna. Jag väntar fortfarande på att komma till den gränsen för än känns det som jag håller på att få en hjärtinfarkt efter 500 meter och jag är lika glad varje gång jag har sprungit min runda och är klar med skiten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar