Vem är det som skitar ner överallt?

Av någon anledning brukar jag äta när jag är uttråkad. Den här veckan har jag varit väldigt uttråkad men utifrån sett har jag nog snarare verkat väldigt hungrig. Jag vet inte varför men har jag inget att göra får jag för mig att jag är sugen på något. Att ständigt laga mat och småäta skorpor och yoghurt resulterar i disk. Mängder av disk. Dessvärre har jag ingen diskmaskin, jag har bara min egen diskmotor som för det mesta går på sparlåga eller är totalt avstängd. Eftersom jag är lite smått pedant så gör det ont i mig att se oredan jag ställt till med och inte kan jag skylla på någon annan heller eftersom jag bor själv. I morse hade diskhögen växt sig hög som en hippie och jag fick ovilligt starta diskmaskinen Moa av årsmodell 87. Efter några suckande startade hon och diskade snällt upp.
Efteråt undrade jag i mitt stilla sinne varför jag gör så här mot mig själv.. sen började jag fundera på vem det är som smyger in i min lägenhet och skitar ner så förbannat när jag inte är hemma.

Jag har förstått att en del inte kan kommentera på mina inlägg och jag måste säga att jag inte vet varför. Som jag tidigare sagt så är det där med datorer och teknik inte min grej riktigt..
Jag vill gärna ha kommentarer så lyckas ni komma på hur man gör så är det fritt fram!

(jag vet att avocado inte har ett skit med texten att göra men jag kan inte med att lägga ut en bild på oredan..)

En bättre livsstil.

För ett par veckor sedan påbörjade jag ett projekt som går ut på att motionera mera och laga riktig mat. Jag har en tendens att slarva med både mat och motion vilket kanske inte resulterar i övervikt men en hel del ångest. När man för tredje dagen i rad äter spaghetti med smör och salt på så inser man tillslut att man har blivit totalt försoffad och är det något jag finner oattraktivt och vidrigt så är det lata och försoffade människor. Med andra ord kom jag till en gräns då jag äcklades av mig själv så jag bestämde mig för att göra något åt det. Hittils har det gått toppen, jag har lagat riktig mat varje dag (förutom i lördags när jag åt både pizza och en tårtbit stor som skåne), jag har tränat mig svettig tre gånger på en vecka och jag har vardagsmotionerat mer än vanligt. Nu vill jag bara upplysa er om att detta projektet inte ikluderar att sluta med allt onyttigt så fortsätt gärna bjuda mig på kladdkaka och gräddsåser och annat som sägs vara skadligt för hälsan. Gräddskräck och sockerfobi är också något jag anser vara oattraktivt, människor med dessa symptom brukar vara fruktansvärt tråkiga. Kan man inte tillåta sig att äta lite chips eller godis på helgen så har man problem och bör uppsöka psykolog.
Hursomhelst har mitt projekt resulterat i att jag har insett att jag faktiskt kan laga mat, och då menar jag riktig mat..inte pasta dränkt i smör och salt. Än så länge lyser konditionen med sin frånvaro och det är pest och pina varje gång jag ska ut och röra på mig..nåväl, när jag ska ut och springa iallafall. Alla rutinerade människor som tränar regelbundet påstår att man kommer till en gräns då det är skönt och man man känner att man vill träna. Jag väntar fortfarande på att komma till den gränsen för än känns det som jag håller på att få en hjärtinfarkt efter 500 meter och jag är lika glad varje gång jag har sprungit min runda och är klar med skiten.

Konstiga tider.

En del av er har kanske lagt märke till att jag verkar skriva mina inlägg på konstiga tider. Sanningen är att jag är vampyr och är vaken på skumma tider, när jag inte suger blod så fördriver jag tiden med bloggande...
Okej då, det där var inte sant även om den versionen hade varit mer spännande och intressant. Den riktiga sanningen är att min blogg inte kan klockan. Det här inlägget skrivs klockan 13:24 söndag middag i väntan på stekt fläsk och raggmunk..antagligen kommer det stå en helt annan tid här under men den är med andra ord fel och ska ignoreras. Jag vet inte varför det är såhär, men i princip kan man säga att inga inlägg skrivs mellan 22:00 och 09:00 för då brukar jag normalt sett ha uppmärksamheten på sängen och tvn.
Nu när ni vet den verkliga anledningen kan ni väl ändå hålla med om att vampyrhistorien var mer underhållande?

En olycka kommer aldrig ensam.

Igår hade jag lovat mina kära föräldrar att kolla till kreaturen innan jag började jobba. Att slänga till kossorna lite ätbart låter ju som en enkel och inte allt för tidskrävande uppgift om man inte har all världens oflyt. Jag hade all världens oflyt. Det började redan när jag anlänt till träsket, i samma stund som jag svängde ner på gårdsplanen hördes en stor olycksbådande smäll från bilen. Jag kände hur passagerarsidan började luta och när jag parkerat och klivit ur bilen nådde ett os av bränt gummi min näsa. Det var den ena fjädern i fram som släppt och bilen mer eller mindre hängde på höger framdäck. Jag tog det med ro och tänkte att jag får väl ta den andra bilen som stod gömd under ett tjockt täcke av snö. När jag hade lyckats skotta fram den och startat den gick jag för att ge dom håriga sin mat. Själva utfodrandet gick bra och än var allt under kontroll, det var när jag satte mig i bilen för att åka det började jävlas igen. När jag kollade ner hade jag en stor bajsfläck på byxorna som hade kletat av sig på jackan- kojävlar jag ska göra köttfärs av er!!! Är det tacken för att jag kommer och ger er mat?!
Nu började tålamodet ta slut och jag sprang in för att byta byxor (jag tror inte det skulle uppskattas av kollegor om jag kom med koskitsbyxor..), när jag var tillbaka i bilen för att köra igen så insåg jag att bromsen frusit fast efter veckor av stillastående i snö. Nu var tålamodet helt slut och dagen nästan förstörd. Jag vet inte vad det är med mig och bilar men dom lyckas alltid paja eller krångla i mitt sällskap och framför allt när jag ska jobba. Med andra ord ska du undvika att låna ut bilen till mig, inte för att jag kör dåligt men vissa dagar avverkar jag bilar på löpande band.
I helgen är jag katt- och kovakt. Man funderar ju på vad som ska krångla härnäst, om varenda ko tänker vara ute och springa när jag kommer dit?..

Teknikskit.

Mellan mig och tekniska prylar råder ett ömsesidigt hat. I söndags var jag och mor ute på en promenad i det vackra vinterlandskapet, eftermiddagssolen lös vackert mot snön och jag tog med kameran för att föreviga denna sköna eftermiddag. När promenaden var över hade jag klickat ett 60-tal bilder på snö och skog och jag var ivrig på att komma hem och lägga över dom i datorn. När jag ska göra detta ploppar det plötsligt upp en text som säger att minneskortet måste omformateras. Vadå omformateras, vad menas med det egentligen?
Efter ett tag inser jag att det inte går att omformatera utan att mina vinterbilder försvinner. Jag har fortfarande inte vågat omformatera..det kan ju finnas något sätt att rädda bilderna..eller? Kanske kan jag bara låta det vara någon vecka så rättar det till sig?
Tyvärr har jag en olustig känsla av att det inte hjälper att vänta och att jag aldrig mer kommer få se dom där bilderna. Jag får helt enkelt se till att hålla den där fina eftermiddagen i minne..och minnesbilder i all ära men inte ger dom mig mina förlorade foton tillbaka. Jag hade tänkt lägga ut en bild på denna fina vinter, men nu blir det istället en bebisfot..som för all del är ganska bildskön den med.

Jag är jag och ingen annan.

Ja, denna utomordentligt söta tjejen här ovan är jag. Jag är inte som alla andra, det vore ju faktiskt fruktansvärt tråkigt. Jag är långt ifrån den så kallat perfekta kvinnan- jag svär, rapar, är vulgär och kan aldrig ha fel.. Kan du inte acceptera mig för den jag är så ber jag dig att avlägsna dig från min perfekta värld, jag klarar mig bra utan dig. Utifrån sett ser jag kanske ut som vilken kvinna som helst men kollar man lite närmare så ser man något mycket finare, nämligen mig.

Bagare kanske?

Idag har jag överträffat mig själv, jag har bakat bröd. Lat som jag är orkade jag inte släpa mig iväg till affären för lite bröd, istället bestämde jag mig för att vara lite huslig och fixa mitt eget solrosbröd. Tyvärr är jag inte lika grym som morsan på att baka bröd, degen blev inte mjuk och smidig utan liknade mer gegga. Men som tur är så är det resultatet som räknas. Dom färdiga bröden blev riktigt fina- knapriga och hårda på ytan men mjuka och mumsiga inuti. Bagare kanske vore ett kul yrke. Ärver jag mammas talang för brödbak kommer det gå bra så länge jag kan låta bli att ärva mer av hennes temprament. Misstänker att bagerichefen inte skulle uppskatta misslyckade bullar som viner genom luften.. Antagligen är det redan kört, jag blir mer lik mor min för var dag som går på både gott och ont (kan jag t.ex inte få ärva mer av det där intellektuella och kloka och mindre av Jacobssons nysningar?).